Lantz, Annika: 9½ månad
Sue | 2007-09-09, 8:00 
Började läsa denna för någon månad sen och tyckte den var riktigt töntig och la den på hyllan. När jag började läsa den igen för en vecka sen så var det idel asgarv. De första 50-60 sidorna handlar nämligen om när Annika går över tiden och jag kan ju säga att där är jag rätt målgrupp just nu.
Resten av boken hade jag inte riktigt lika stor behållning av (kanske för att jag inte är tvåbarnsmamma) men den är underhållande och läsvärd men samtidigt lite tragisk tycker jag. Hon delar med sig väldigt öppet och ärligt om sitt liv iaf och det är nog inte så dumt att se att även kändisar kan ha det jobbigt.
Jag har också läst den, när Tyra var några månader. Den var helt klart kul. Den största behållningen var att läsa om någon som haft det värre. Mycket värre.
Håller med om att den var lite väl självutlämnande, men det kanske också är en av styrkorna. Själv hade jag aldrig delat med mig på den nivån samtidigt så är det ju lite spännande att läsa om någon som gör det.
Hur som helst, många garv blev det i alla fall.
Instämmer. Tror det är bra att det finns de som vågar, samtidigt som jag saknar böcker som beskriver att det faktiskt kan vara inte jättejättejobbigt. De flesta böcker (alla jag hittat) beskriver hur jobbigt, tufft etc det är…
Och alldeles, alldeles underbart..! Ja, kanske det är lite glömt men det är ju faktiskt underbart den mesta av tiden. Litteraturens funktion för mig har blivit att jag söker information när jag får problem. Det kanske är ett vanligt förhållningssätt och då blir ju också litteraturen rätt problem/lösningsfokuserad. Kanske?
Det är ju alldeles underbart hela tiden, SAMTIDIGT som vissa saker kan vara riktigt jobbiga. Jag tror att dessa böcker finns för att det märks att de som har fått barn verkligen behöver läsa om situationer de själva hamnar i och se att det är normalt och att det faktiskt händer andra. Många funderar på varför deras barn fungerar på ett visst sätt och undrar om det verkligen är normalt osv. Jag tycker att oftast när man pratar med någon så är allting FANTASTISKT, men så kryper det fram en massa saker under samtalets gång när man själv blottar sig. Det är som att mammor inte vågar visa att de är osäkra. Jag tror att det är där alla dessa böcker fyller den bästa funktionen. Visa att så här kan det faktiskt vara och kännas och du är inte själv om det.
Graaaaaattis 🙂
😯 😀 😉
Jätte grattis! Vill höra allt när du känner att du har ork och tid.
Ser fram emot bilder. Snarast!!!
ja håller med vi vill ha:
BILDER, BILDER , BILDER 😛
Tack!
Givetvis finns redan fånigt många bilder redan… Ska bara publicera dem på något lämpligt ställe. Länk kommer!
[…] tapetrullar på Fredells så såg jag både Annika och hennes man. Efter att ha läst hennes bok så känns det nästan som att man känner hennes man (sambo?) lite granna. Jag tror tom att han […]