Fanns ju ingen tvekan till att läsa denna. Dels har jag verkligen uppskattat Fridas två tidigare självbiografiska böcker, och det handlar om psykisk ohälsa och barn.

Oslagbar kombo med tanke våra senaste 3 år.

Smärtsam läsning (igen). De skriver vartannat kapitel och det är viktigt att få ta del av båda sidorna i detta för det är mycket där en del av skavet ligger. Att de är olika, att de ser saker på olika sätt.

Den delen som handlar om deras relation är fin och såklart viktigt för hela deras process. Det som fastnar mest hos mig är den cirkus vi själva “fått” ta del av. Den med hjälpen man tror att man ska få. Sverige är ju ett land som tar hand om sina invånare. Eller?

Smärtsamt för att jag får så många minnen av möten med läkare, kuratorer och andra där man väntat på sin tur, hoppats att det är NU vi äntligen ska få hjälp. Så blir det bara knas. Som att man inte riktigt förstår att det händer.

Så otroligt många som jobbar med barn som aldrig borde få vara nära dem. Läkaren Tilda träffar i boken som ska skriva ut medicin till henne är en. Läkaren vi träffade som skulle skriva ut medicin till Simon är en annan.

Frida har hängt i samma facebookgrupper som jag. Är lika överväldigad över hur många som har det så här och hur lite uppmärksamhet det får.

Tack och lov finns det saker jag inte känner igen (finns moment vi varit med om som inte finns i boken oxå såklart eftersom grundorsakerna är olika) som tex orsaken till samtalet till 112. Kan inte ens föreställa mig hur tufft de haft det.

Uppskattar verkligen att de vågade skriva den här boken. Den kommer hjälpa många, och kanske främst genom att fler får reda på hur det faktiskt är.

Jag hoppas många läser den som har makt att förändra.

Inspirerad av min vän Nina som i augusti körde Klassikern (man samlade på sig under en månad i de olika delmomenten) med sitt hockeylag drog jag och Simon igång en olympisk triathlon i september.

Tanken var alltså att under septembers trettio dagar cykla 4 mil, spring 1 mil och simma 1500 meter.

Rätt snart kom vi fram till att vi skippar löpningen. Jag kan inte pga hälseneinflammation och Simon har fortfarande kämpigt med fötterna.

De andra delarna jobbar vi dock på och hittills har vi cyklat 2,1 mil och simmat 900 meter. 11 dagar kvarstår!

Så var det dags. Eller redan i måndags egentligen. Vi gick ju handledarkursen i augusti och hade fixat alla papper så det var bara att ge oss ut när vi väl firat Joel med tårta på kvällen.

Vi drog till en parkering nära vårt garage där det finns lite ytor och så bytte vi plats.

Vi tyckte nog båda att det var svårare än vi väntat oss.

Kommer bli en spännande höst! Vi siktar på att köra minst en gång i veckan.

Jag hittade ju bästa stället i våras och i fredags drog de igång för hösten. Jag hade givetvis anmält mig och tog mig dit efter middagen.

Jag hade bestämt mig för att våttova den här gången. Började med en ulltvål. Så först valde jag ut lite olika ullfärger och kardade, sen visade Tiina mig och en deltagare till hur vi skulle göra och vips var den klar. Bara en timme hade gått.

Gav mig på ett sittunderlag och hann givetvis inte klart så nu ligger mitt underlag där och väntar på mig. Jag har givetvis anmält mig till nästa tillfälle om två veckor och längtar!

Hade lite svårt att fastna först men kände att jag ville fortsätta och vips var jag fast.

Gillar de båda perspektiven – nutid och krigstid. De båda knyts ihop på ett snyggt sätt och även om man anar hur det ska sluta så är man inte helt säker.

Uppskattar verkligen att den väver in verkliga händelser på ett trovärdigt sätt och man kommer nära kriget. Obehagligt nära.

Man förstår verkligen vilka spår det måste ha satt i alla människor som upplevde det.

Vi kom inte iväg till något mer ställe efter Eriksdalsbadet och sen öppnade Tyresöbadet efter en vecka. Vi såg det dock först på helgen (de öppnade på fredagen) så i måndags drog vi dit för att köpa årskort. Pga födelsedagsplanering behövde vi dra tidigare än vanligt och det visade sig inte funka så först i onsdags köpte vi kortet. Då badade vi sent på kvällen och det var väldigt lite folk – perfekt för oss.

Igår testade vi att åka efter lunchen på fredagen och det visade sig oxå fungera mycket bra. Nu får vi fortsätta utforska och hitta tider och dagar som funkar bra för oss.

Jaha, så fyllde Joel 16 år i måndags och får nu övningsköra. Helt ofattbart.

Vi väckte honom med traditionsenlig skönsång och sen fick han leta efter gömda paket. Till frukost amerikanska pannkakor och sen skola.

Vi körde tidig middag då han inledde sin karriär som assisterande parkourtränare vid 17. När han kom hem efter det hade vi dukat fint med både hembakad tårta (jag) och hembakad morotskaka (jag och Simon).

Sen stack vi upp på en parkering nära och övningskörde dragläge en stund.

15, 14, 13, 12, 11, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0

Visst var det så. Jag misstänkte det ju och hittade rehab på nätet. Körde igång och fick ondare. Pausade. Bokade tid hos samma fysioterapeut som ställde diagnosen hälsporre.

Förra veckan var jag där och han instämde i min gissning. Både vad det var och varför (att jag gick för fort över till barfotaskor).

Så nu kör jag tåhäv och stretch i trappan så ofta jag kan och har gått tillbaka till mina gamla joggingskor när jag går. Går helst plant men det funkar med skog oxå.

Man får inte ta med sig smärtan in i nästa dag (som med hälsporre) och på en smärtskala 1-10 så är 1 och 2 ok men inte mer just när man går.

Vi får se hur lång tid det tar den här gången men hoppas kunna springa nästa vår iaf. Bättre att inte hoppas för snabbt tänker jag.

(Sen 10 år tillbaka så vet man att det inte är någon inflammation men namnet hänger kvar. )

Sen pandemin är det sällan jag träffar människor flera dagar i rad (utanför närmaste familjen då). Den här veckan har varit extrem.

Onsdagen inledde jag på kunduppdrag på förmiddagen för att sen dra till Främjas hållbarhetsdag.

Torsdag och fredag spenderades i Stjärnsund och det var inte mycket egentid.

Igår valde jag att efter morgonrundan med Raffe och frukost gå och lägga mig i sängen för att läsa. Sov mest.

Idag var det Flatenrunda på förmiddagen och i väntan på att John stekte pannkakor till lunch somnade jag på vardagsrumsgolvet. Efter lunchen satte jag mig i soffan för att läsa men kunde inte hålla ögonen öppna så sov en sväng till.

Nu börjar kvällen närma sig och jag är helt slut. Inte van vid att vara social! Det kan iofs även vara sommarvärmen som kom tillbaka med full styrka som påverkar en hel del.

I torsdags morse vid 6-hugget plockade jag upp tre personer vid Gullmarsplan och styrde kosan mot Stjärnsund i södra Dalarna. Det var inte tyst många sekunder och otroligt roligt att utbyta livserfarenheter och börjar lära känna varandra.

Strax före halv 9 svängde vi in i Stjärnsund och letade oss till vandrarhemmet Fridhem där vi skulle bo och även inta alla måltider. Sen drog vi till Herrgården där själva kursen skulle vara. Efter hand började det dyka upp lite olika folk. Totalt sett blev vi 17 stycken under dagarna, plus två lärare den här vändan.

Vi fick info om kursen och rundvandring i Stjärnsund (gammal bruksort, inte samma sak som by), grundläggande tankar om hållbarhet – en sorts inramning. Prat om resurser och byggmaterial, olika sätt att bygga grunder etc. En bra bas helt enkelt.

Vi hann även med två studiebesök. Ett på torsdagkvällen efter middagen i Arkhyttan, på Målarns gård där Sofia visade oss runt och berättade om deras resa. Visade sig efter halva besöket att det var gården som jag läste om förra sommaren, och att jag dessutom hörde henne på Byrådet i somras. På fredag eftermiddag skedde det andra då vi tog oss in till Hedemora och Wahlmans kafé där även en byggnadsvårdsbutik ligger – hon som startade och fortfarande driver den berättade om sin husresa och delade med sig av hur de tänker kring renovering.

Allt var supergivande!

På hemvägen svängde vi förbi Sussies hus (hon åkte med mig) och vi släppte av Clara vid tåget i Sala med 8 minuter till godo.

Många tankar och mycket bra information! Det var dock galet myggigt…