Träffade för något år sen (pre-pandemi) på ett team som hade en rolig grej som de nyttjade ibland. En “Bop it”.

Finns tre saker man gör på den.

1. Twist it
2. Pull it
3. Bop it

En röst säger vilken du ska göra och det går fortare och fortare. Du ska göra så många som möjligt i rad utan att göra fel.

Simon fick den för något år sen och jag hittade den förra veckan. Körde några gånger, gick sådär.

Så fokuserade jag lite, och drog igång.

93.

Enormt stolt eftersom jag vet att jag kommer ha minst ett barn som kommer köra hårt för att slå detta.

Resan vi gjort kring Simons mående har bestått av så sjukt mycket väntan. Vilket oftast är lika med waste. Det tog oss två år att komma till en diagnos.

8 februari fick habiliteringen remissen från stället som ställde diagnosen. Exakt 30 dagar senare (de har 30 dagar på sig) fick jag ett sms om att jag nu skulle göra en webbkurs. 30 dagar då vi inte kommer vidare kring detta.

Från 10 mars så sköt jag upp det till 16 mars eftersom jag trodde det var en större grej. Det tog max 30 minuter visade det sig. 6 dagar som vi inte kom vidare.

Idag fick jag mejl om att vi nu har konto på habiliteringens sajt och kan boka kurser. Innan vi får tillgång till allt måste vi dock gå en kurs. Som tur är finns det digitalt så då tänkte jag beta av den direkt. Men där gick jag bet. Trots att det är digitalt och jag styr den själv (dvs inga inbokade sessioner) så har de maxantal och startdatum. Jag är nu anmäld till en kurs (den första möjliga) som startar 30 mars, dvs i 10 dagar måste jag vänta på att få dra igång kursen. 

Det är oxå först efter den här kursen vi kan söka till ett lokalt habiliteringscenter för att få mer stöd för Simon. Gissar att det är kö.

Ibland när jag tillåter mig att tänka mer på alla dessa saker känner jag för att bara bryta ihop. Hur kan det få vara så här? Jag fattar att jag inte ser andra sidan av det men det skiter jag ärligt talat i. Så här kan det inte få vara.

Att vara på garden leave ger en del tankar kring framtiden, och hur jag vill leva mitt liv (garden leave = anställd men arbetsbefriad). Hur vill jag bo, hur vill jag få inkomst, vad tycker jag är roligt etc.

Det har varit rätt maxade år ett tag nu. Typ pandemin. Oxå ungefär samma tid som jag var team lead. Och samtidigt som Simon inte längre klarade av att vara i skolans miljö.

Vet ju att jag alltid har en vilja att göra många saker, och det blev ju rätt uppenbart när jag listade dem förra veckan. Livet är verkligen mer än jobb och jag kan se bakåt i tiden att de perioder jag jobbat heltid (eller mer) så har jag inte energi kvar till annat.

Det är dessutom en hel del som skaver kring vår livsstil och jag längtar verkligen ut på landsbygden till en annan rytm, en annan rymd.

Några saker jag redan nu kan landa i.

• Jag vill inte jobba heltid särskilt mycket i framtiden. Kortare perioder kan vara ok men jag vill verkligen ha ork till mer än jobbet. Så, om jag signar något jobb ska jag ha med det i mitt kontrakt.
• Jag vill inte sitta på ett kontor 100% och framför allt vill jag inte att någon annan ska bestämma åt mig när jag eventuellt ska vara på ett kontor. Så antingen behöver jag se till att ha med sånt i eventuella kontrakt, eller så måste jag se till att hitta bolag som har samma tankar som jag.
• Jag vill ha mer djur och natur i mitt liv.
• Jag vill ha mer plats till hobbies, både tids- och rumsmässigt.
• Jag vill nätverka, gillar att nätverka. Faktiskt mer än jag tänkt tidigare.
• Jag vill bo så jag kan få in mer och bättre rörelse i mitt liv, på ett enklare sätt.

Kanske förändras detta under våren och sommaren men i så fall roligt att veta hur jag tänkte just nu i mars.

Simon gillade att klappa hästarna när vi var i Bollnäs så jag kollade upp lite hur man skulle kunna komma nära hästar här. Fick en hel del svar på fejan. Ett ställe som verkade najs var Skutans gård. Mejlade dem. Det var bara att komma dit.

I fredags övertygade jag Simon om att ta oss iväg. Väl där var det folktomt, men svinkallt. Och rätt otydligt hur det funkade. Vi träffade på två stycken som höll på med varsin häst och de jobbade tydligen där men inte den här dagen utan de var där för att rida. Inte särskilt intresserade av oss kändes det som så vi bestämde oss för att dra hem.

Simon gillade dock stället så nu ska jag mejla och se mer hur det funkar och om vi kan få lite guidning vid ett nästa tillfälle.

Små steg.

På vägen hem köpte vi mackkorv till Simon, och sen orkade han följa med och handla!

Både jag och John var tidiga med att chatta och det har varit ett normalt sätt att kommunicera mellan oss. Vi har mest kört Google Hangout – som nu har ersatts av Google Chat. Barnen har dock aldrig fastnat för det.

Jag som använt Slack massor på jobbet försökte föra in det i familjen men icke. Istället föreslog barnen Discord som de använder med sina vänner.

Sagt och gjort. Joel skapade en server för vår familj och nu är det där vi får chatta med dem.

Simon är en liten filur dock så han byter namn hela tiden. Eftersom Joel inte heller heter sitt namn så får jag VARJE gång jag ska skicka direktmeddelande fundera på vem som är vem. Ganska ofta kikar jag på vad jag skrivit om tidigare och då vet jag vem som är vem.

Just nu är det dock väldigt enkelt att se vem som är vem.

Gav mig en till av samma författare efter förra boken. Ångrade mig inte.

Den här var som av en annan författare på något sätt, även om djupet är det samma. Djup fast utan så mycket fakta typ. Svårt att förklara.

Här går det fort fram och boken täcker stora delar av ett liv. Väldigt fint beskrivet om olika händelser i livet. Hur saker inte blir som vi tänkte, hur vissa saker finns kvar inom oss.

Bilderna på första upplagan av boken får mig att tänka att det här verkligen har hänt. Det är fint att få en inblick i livet för lite mer än 100 år sen. Tiden då min mormor föddes, och snart även min pappa.

Älskar ju hantverk och sprang på den här kursen på något sätt. Minns inte riktigt hur.

Linda som driver A little sheepish art höll kursen hemma i sitt kök och delade med sig frikostigt av all sin erfarenhet och kunskap. Wow! Sjukt inspirerande och tack vare hennes instruktioner har jag nästan ett klart får – bara 3 ben och rätt mycket ull kvar på kroppen att fixa.

Sen hade hon fantastiskt mycket ull som man kunde klappa på, eller köpa om man så ville.

Hoppas jag kan få lite vana på att fortsätta med detta! Framför allt få klart fåret kanske…

Jag har ju bloggat om alla böcker jag läst sen 2006, vilket oxå innebär att jag vet hur många böcker jag läst varje år. Det har varierat kan man säga.

I år har jag gått ut hårt med läsningen och haft mycket läsflyt. Hittat några serier som jag plöjt. Det underlättar när jag vill läsa mycket.

Nu har jag läst lika många böcker i år som jag läste under hela 2014. Det var före jag listade barn- och ungdomsböcker som jag läste. Bloggade mest om de jag recenserade.

Såg info om Hela spektrat redan i höstas och var lite sugen, men kände inte att jag kunde ta en hel förmiddag från jobbet för detta. Så blev det som det blev och jag anmälde mig.

Hade rätt låga förväntningar när jag åkte dit i morse. 700 personer hade samlats på Lilla cirkus och det var från 9.00 till 11.45 minus 15 minuters paus i mitten.

Wow! Vilken inspiration, igenkänning, humor, allvar och massa mer. Väldigt glad att jag kunde gå.

Bästa citatet “Jag är allergisk mot nötter, särskilt mänskliga”.

#helaspektrat

Älskar att det skrivs om människor som inte är 20-någonting och som möter sitt livs stora kärlek. Här är det lite åt andra hållet. Snart 50 som funderar på skilsmässa. Älskar det!

Nu vill jag nästan flytta till fjällen! Älskar hur hela processen i Helena beskrivs. Måendets berg- och dalbana. Hur hon reflekterar över det som varit och det som finns framför. Hur hon ser detaljer i andras liv och funderar på dessa.

Relationer i mängd vilket jag tycker är mycket värdefullt att få ta del av. Högt och lågt, enklare och svårare. Livet helt enkelt.

Ser att det kommer en fristående fortsättning och den kommer jag absolut att läsa. Även andra böcker av Karin.