När vi reste från Ed till Halmstad under semestern planerade vi lunch på IKEA i Göteborg. När vi började närma oss och blodsockret visade bottennoteringar, blev diverse lekar med barnen allt viktigare för att hålla humöret uppe. En lek gick i stora drag ut på att Sue eller jag frågade “Vad ska vi äta till lunch då?” och barnen fnittrade hysteriskt och svarade “Bajs!”. Detta pågick ett tag och sen lekte vi något annat.

Väl på IKEA var matkön oroväckande lång. Vi ställde oss i slutet och Joel och Simon fick varsin brickvagn för att ha något att syssla med. En äldre herre stod bakom oss i kön. Han log lite åt Simon som körde omkring med sin brickvagn och efter ett tag frågade han Simon:

Äldre herre: “Ska det bli gott med mat?”

Simon: “Ja.”

Äldre herre: “Och vad ska en sån här liten gosse äta då?”

Jag lyssnade inte jättenoga, men när jag hörde den den äldre herrens fråga insåg jag blixtsnabbt det oundvikliga svaret, men hann inte ingripa.

Simon: “Bajs!”

Jag låtsades som ingenting och den äldre herren ställde inte fler frågor.