Igår cyklade jag hem för att hämta barnen på dagis. När jag åkte på cykelbanan som går parallellt med Nynäsvägen såg jag hur en taxi påbörjar en högersväng för att korsa cykelbanan in på en tvärgata, men bromsar för att släppa förbi cyklisten som cyklar ca 20 m framför mig. Jag brukar vara väldigt försiktig med högersvängande bilister, men eftersom han stannat trampar jag på som vanligt för att också passera. Precis då kör taxin igen och jag kör rakt in i sidan på den och studsar ner på gatan.

Jag landar på ryggen och tappar luften men är ganska ilsken när jag kommer på fötter. Taxichauffören inleder med att gång på gång säga att han inte såg mig, vilket jag något sammanbitet påtalar för honom att han verkligen borde sett mig eftersom jag bär reflexväst och det är fullt dagsljus. Jag blir också lite smått brydd av att han inte ens frågar hur det gick. Han börjar även fråga hur mycket jag vill ha för skadorna på cykeln (som är ganska tillknycklad) – d v s försöka komma undan att blanda in försäkringsbolaget.

Medans vi står och dividerar kommer en boende i huset bredvid fram och frågar hur det gick, och om han kan hjälpa till på något sätt. Han hade inte sett något, men hört krocken. Det visar sig att han varit cykelbud i flera år och hade varit i denna situation flera gånger själv (vad är oddsen?). Han stannar under hela händelsen sen och visar sig vara en riktig klippa.

En polisbil kryper plötsligt förbi på vägen. De går ur och kommer fram och frågar hur det går. De är ute och jagar några biltjuvar så de kan inte stanna, men hinner iallafall kolla att allt står rätt till och tala lite strängt till taxichauffören. De säger också till mig att det kan vara bra med vittnen, och jag ser att det faktiskt sitter en passagerare i taxin. Att det inte är min dag bekräftas ännu en gång då får reda på att taxin är ute på färdtjänstuppdrag och att passageraren är blind.

Poliserna pyser vidare och vi skriver upp lite namn/försäkringsbolag och bilnummer och sen kvistar även taxin. Kvar står jag med den hjälpsamme grannen och en kvaddad cykel. Jag känner att jag har ganska ont i ett revben. Samtidigt är jag ganska glad att jag dels hade hjälm, och dels inte verkar ha skadat nacke, rygg, ben eller armar. Jag låser cykeln och bestämmer mig (något ogenomtänkt) för att gå de 4 km jag har kvar hem för att hämta barnen på skola/dagis. På vägen ringer jag dagis och säger att jag blir en halvtimme sen, men när jag ska ringa skolan tar batteriet slut. Väl framme var det dock inget problem.

När jag är hemma känner jag att det där revbenet börjar göra sig allt mer påmint och Sue, som är på väg hem från en utbildning i Luleå, övertalar mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Där säger det att de rekommenderar ett besök på akuten snarast för att kolla att det inte är något allvarligt – typ mjälte, lunga e t c, så när Sue kommer hem åker vi (efter att fantastiska granne Jennie ställt upp som barnvakt) tillsammans till Lättakuten i Huddinge för besiktning.

Väl där talar jag om i “kassan” att jag varit med om en cykel/bilolycka och hinner knappt prata färdigt förrän det står två sköterskor bredvid mig som lägger mig på en bår och kör in mig på en avdelning. De ställer lite frågor och klämmer lite på mig, men sen inleds en längre väntan på doktorn. Han dyker upp dryga två timmar senare och ger det lugnande beskedet att inga organ är trasiga, men att ett revben är brutet. Tyvärr är det ganska smärtsamt och kan ta ett tag att gå över, så han skriver ut lite värktabletter.

Idag har jag fyllt i en skadeanmälan till taxiförarens försäkringsbolag, så får jag väl se hur det går med mina ersättningsanspråk. Jag pratade med dem på telefon och taxiföraren hade tydligen inte hört av sig dit än…