Minns hur jag som liten ibland blev sur/stönig etc. Barn kan ju bli det (vuxna oxå iofs). De gånger mamma lyfte sig själv och kom till mig, kramade mig och genom det visade att det var ok ändå minns jag vagt, känslan är dock stark. Vad jag däremot minns är de gånger där hon inte gjorde det utan lät mig vara. Minns särskilt två gånger. Jag har full förståelse för henne, verkligen. Men jag bär med mig det där och det är något jag ofta tänker på med barnen.

Idag var det en av de båda som fick ett smärre sammanbrott. Jag försökte vänligt men lackade till slut ur och barnet i fråga skickades upp på sitt rum (det var läggdags). Så efter 5 minuter gick jag upp och efter lite mer “meckande” blev vi vänner igen.

När vi en stund senare låg och myste i sängen så berättade jag om hur jag känt som liten och frågade hur det var för honom. Han nickade och sa att han kände samma. Så nu vet jag att trots att det kan skrikas och bråkas är rätt metod att faktiskt komma igen efter en liten stund och bara erbjuda en kram, eller en famn att sitta i.

Känslor är svåra saker, men det blir enklare om man pratar om dem.