Älskar att återvända till den här världen. Den här gången blev jag återigen förvirrad av att Edmund och Violet finns med och lite frustrerad över att jag inte riktigt kom ihåg deras historia. Så nu när jag kollar på alla böckerna i den här serien så är de inte med vilket gjorde mig lite lättad. Haft lite dåligt med läslust sista tiden så den här boken var toppen för att få igång den igen.

Här är det barndomsvännerna Georgiana och Nicholas som “tussas” ihop på ett oväntat sätt. Boken lyfter en del utmaningar kvinnor måste ha haft på den tiden. Kring att bestämma själv över sitt liv. 250 år tillbaka i tiden. Sjukt stor skillnad. Det är nog en av sakerna jag uppskattar med Julias böcker. Hur annorlunda det måste ha varit.

Uppskattar när jag som läsare får följa båda perspektiven och det är uppfriskande med ett “vanligt” yrke som läkare men läskigt hur lite man faktiskt visste på den tiden.

Nu verkar det som att serien är slut tyvärr. Jaja, min att-läsa-boklista är ju lång så det kanske inte gör något.

I julklapp fick jag en utflykt till Stendörren och i tisdags omvandlade jag den till verklighet. Vi hoppades att påsklovet men inte en påskdag skulle göra att det inte var så mycket folk och vi hade rätt i den gissningen. Inte ensamma men vi kunde gå runt tämligen själva. Barnen var lite förvånade över hur långt det var, de trodde de valt något i Stockholmstrakten. Efteråt var de dock väldigt nöjda och kunde gladeligen tänka sig att åka dit igen.

Vi grillade korv och hade med kladdkaka. Barnen friklättrade på klippor en hel del, hoppade och utforskade och Raffe var frustrerad eftersom han inte riktigt hänger med överallt. Han sov dock extremt gott efteråt.

– Får jag 200 spänn om jag badar, frågar Simon vid ett tillfälle när vi är på väg tillbaka.
– Sure
– Hmm… kan jag inte få 500 kr istället, det är rätt kallt, säger Simon och jag garvar nej
– Va, får jag oxå 200 om jag badar frågar Joel
– Självklart

Ett par minuter senare har Joel kastat sig och doppat hela kroppen (utom huvudet). Simon är lite paff över hur fort det gick och aningens tveksam men lyckas till slut doppa sig och jag swishade dem belöningarna.

Suveränt med en övningskörare för då blev resan till lite nytta oxå. Joel körde både dit och hem.

7 maj 2005 var vi på exakt samma ställe, då med Anna. John kände igen sig, jag inte alls.

Igår mätte vi för det har varit nära och för första gången landade han på över 190 cm.

Han har växt en del sen den där dagen i september 2007 helt enkelt. Från 56 cm till 190 på 17,5 år.

Efter 10 år hade han växt till 142 cm.

– en kärlekshistoria

Wow! Alla borde läsa den här boken.

Den börjar lite torrt och trist i Davos med en reklamare i fokus. Någonstans efter 40 sidor är jag dock fast. Maja beskriver hur saker hänger ihop. Både i nutid, hur jord, fotosyntes, kretslopp, svampar, bakterier och nematoder hänger samman. Och historiskt varför saker har blivit som de är idag. Fokus är på matsystem men jag tycker det ger en förståelse för de system som vi människor skapat.

Fröer, jord, mätta alla, namn vs funktion (på plantor), ekonomi & marknad, carbon footprint (vem som hittade på det…), arbetare (unskilled workers), glyfosat, odla, Almeria etc. Många är ämnena som hanteras.

Industrins PR-playbook kommer helt klart att bära med mig, och vara vaksam på då jag känner att jag gått på massa saker. Just nu vill jag bara skrika högt att vi måste sluta hålla på som vi gör. Gahhh!!

Briljant helt enkelt!

När vi snackat i “huset” på kursen så har det varit en hel del om kurser. Kurser vi gått, kurser vi ska gå, kurser vi vill gå, kurser vi hört talas om och så vidare.

Det resulterade i att jag anmälde mig till en höstkurs till – i facilitering (Facilitering av förändring och utveckling 7,5hp). Den lät superkul plus att det är på en ny högskola (Mittuniversitetet) så jag skulle kunna samla på fler olika – win-win helt enkelt.

Efter fredagens studiebesök väntade två byggdagar. Återigen sken solen på oss i dagarna två och jag hade lärt mig från senaste gången och hade hatt som skyddade perfekt.

Vi “parsnickrade” en del vilket passade mig perfekt. Vissa gillar att köra sitt rejs själva men jag inser att jag gillar att diskutera hur vi gör. Hur vi skulle kunna göra och varför. Tycker att jag lär mig mer då. Gick från att tycka vinklar var ett jobbigt hinder till att nu faktiskt ha lite verktyg (snabbvinkel och smygvinkel tex) för att kunna räkna ut hur och sen även kunna såga. Vilken seger när det sen passar!

Jobbar med att ta för mig och göra moment som jag tycker känns svåra. Vågade till exempel själv gå och använda klyvsågen.

Många olika termer man lär sig. Jag har dessutom jobbat på att lära mig allas namn och nu kan jag alla 25 deltagare och ett gäng lärare. Har varit drivande i att alla ska ha namnlappar tex.

Uppskattar alla samtal det blir med människor om väldigt olika saker. Fabriksklättring (till skillnad från sportklättring), ännu fler som har utmaningar med skolan för sina barn (hittar dessa föräldrar i alla forum jag rör mig i), fönsterklistermärken när någon har fina gamla träfönster.

Kraften i människor! Älskar blandningen med åldrar från 20-70, olika ursprungsländer och en känsla av att kön inte spelar någon roll.

Åh, vilken fantastisk fredag! Som Bärkraftigt byggande och boende igen då vi på självbyggarkursen träffades strax före lunch och fyllde bilarna för att sen dra runt på Orust och Tjörn under ett par timmar och göra väldigt bra studiebesök.

• Underbart god lunch på Sundsby säteri. Kort intro av trädgårdsmästaren där gav lite perspektiv då vi snackade 1600-tal.
• Vi inledde med ett nybygge med fantastisk utsikt i Nösund som en av våra lärare driver. Kanske inte i min smak men jösses vilken utsikt de kommer ha från diskbänken!
• Sen åkte vi vidare till ett otroligt stolpverkshus i halm och lera. Wow! Tittade på avloppslösning och annat skoj. Avis! De såg ut att ha en fantastisk odling!
• Fortsatte till ekobyn Utsikten. Me wants! Bastu vid sjö. Egna tomter, skogsträdgård i ravin (vars instagram jag tror att jag följer men inte kan hitta), intressanta lösningar för vatten och avlopp, diverse inspirerande framtida planer och sjukt fräna hus.
• Vi avslutade hos vår huvudlärare där vi spanade in hans hus och åt middag.

Väl tillbaka satt vi fem stycken i köket och snackade någon timme. Försökte lära oss allas namn – lyckades nästan faktiskt.

Att gå kurser är intressant av många anledningar. En är att komma in i nya sociala sammanhang. Navigera i nya kontexter med nya människor.

Helt plötsligt är jag inte bland de yngre med massa saker framför mig i livet utan faktiskt bland de äldre.

• De vars barn håller på att bli vuxna, och snart flytta hemifrån.
• De som har 20+ års erfarenhet av sitt jobb.
• De vars kroppar inte längre pallar vad som helst.
• De med erfarenhet att våga stå upp för sin egen skull, och även för andra som kanske inte vågar själva.
• De som börjar så smått fundera på hur deras bostadskarriär ska avslutas.
• De som förlorat sina föräldrar.
• De som faktiskt ser pensionen som ett rimligt mål ändå.
• De som allt oftare diskuterar sjukdom, mediciner, vård etc när de ses.

Intressant som tusan!

Idag för 7 år sen hämtade vi hem Raffe. Fattar inte hur det kan vara 7 år. När jag tänker efter på allt vi gjort så förstår jag det såklart men när jag bara tänker lite löst så känns det som så nyss. Jag känner mig fortfarande ny som hundägare.

Hunddagis känns otrolig avlägset och det är skönt att inte behöva faktiskt, både ekonomiskt och samvetsmässigt (han gillade det ju aldrig helt). Från juni blir det dock lite mer utmaning då John kommer vara på kontoret tre dagar i veckan, till skillnad från en nu. Jag tänker att det får lösa sig.

Vi har hittat fina dagliga rutiner tycker jag. Jag går ofta morgonrundan, dels för att jag gillar att komma ut i skogen (eller iaf ut på morgonen) men också för att det är en bra tid för John att cykla/åka inlines. Älskar att strosa i skogen med honom. Tyvärr fastnar jag ofta i att gå runt i Skarpnäck eftersom Raffe själv föredrar det. Då kan jag dock lyssna på något (om jag kommer ihåg min halskrage vill säga). John går ofta lunchrundan då Raffe älskar att leka med honom på gräsmattan och lunchen är ett bra tillfälle att köra lite slut på honom. Kvällarna brukar jag ta eftersom John diskar. Skönt att komma ut lite efter jobb och middag. Känns som att hjärnan behöver det.

Efter frukost när vi sätter oss och jobbar brukar Raffe oftast, men inte alltid, lägga sig i korgen uppe i hobbyrummet där jag sitter och jobbar. Efter lunchrundan vill han ofta ha något ben att tugga på. Beroende på hur trött han är så lägger han sig ofta sen på mattan bakom min stol, helt utslagen. Sen sover han ofta hela eftermiddagen såvida han inte vaknar av något och då kan han ibland ha svårt att somna om och bli lite otålig och kräva uppmärksamhet.

På nätterna sover han i min och Johns säng. Oftast tätt intill mig men ibland föredrar han att lägga sig på Johns arm, nära intill. Han snarkar ofta.

Maten han får är torrfoder och en härlig blandning av massa olika sorter. Tycker det har funkat bäst. Han har nog fått för mycket godis och ben och behöver gå ner i vikt.

Även om det är rätt krävande på en del sätt att ha hund (och kanske en hund med lite särskilda behov) så är det så sjukt värt det. Vilket vitaminpiller vi har!

Om mamma hade levt skulle hon fyllt 92 år idag. Hon blev 81.

Hennes mamma blev 95, och min faster 102. Det är så galet olika hur gammal man blir.

Som ung tänker man inte så mycket på det men nu tycker jag att mina tankar oftare och oftare går mot såna funderingar. De år man har kvar kan dessutom vara av så olika kvalitet.

När jag pratade med mamma sista gången sa hon att det inte var roligt att bli gammal. Hon var nog klar med livet, och det var en tröst när jag två dagar senare fick beskedet att hon inte längre fanns kvar.