Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som jag ganska sent insåg att den behövdes. Min uppväxt präglades nämligen av starka kvinnor utan att jag såg dem som starka, de var som de var. Min mormor levde själv sen 1941 och mamma blev själv med mig 1981 när jag var 6,5 år gammal. Det fanns mest kvinnor i min riktiga närhet.

Mamma vågade, hon sa ifrån när hon tyckte det behövdes. Hon fixade det som behövdes fixas (kanske att hon ibland skulle mått bra av att be om hjälp men ändå). Hon brydde sig om de som behövde någon som såg dem. Hon såg mig, hon fick mig att känna mig älskad och betydelsefull. Hon lät mig vara den jag var.

Minns särskilt en gång då vi skulle välja inför högstadiet. Min ordning var franska, “hemkunskap” och sist tyska. Tyska blev det alltid, precis som hemkunskap (hette nog något annat men minns inte), franska bara ibland.

Min lärare ville att jag skulle välja tyska i andrahand för tänk om det inte blev franska. Jag hatade tyska och ville verkligen inte läsa det, därav min ordning. Vi var på ett möte (utvecklingssamtal kanske) och min fröken vänder sig till mamma.

– Men Inga-Stina, ska du verkligen låta henne välja hemkunskap i andra hand? frågar hon mamma.
– Ja, hon får bestämma helt själv, sa mamma utan att tveka.

Jag minns hur det fick mig att växa inombords. Hon litade på mitt omdöme (naturligtvis hade jag gjort mina efterforskningar och visste att det var tillräckligt många som skulle välja franska).

Den där stunden har återkommit många gånger i mitt minne. Har fått mig att inse vikten av de små sakerna. Att visa att man litar på någon annan till exempel – särskilt nu när jag själv är mamma.

En annan sak min mamma inspirerade mig till var läsning. Ända sen jag var liten minns jag hur jag älskade att ligga och lyssna på kvällsagor och jag kan även minnas hur mamma läsa Ronja för mig och då måste jag ha varit runt 9-10 så jag kunde nog läsa själv men gillade att bli läst för. Det fanns alltid böcker hemma hos oss, och istället för godis i affären fick jag en pixibok, eller en tidning. Vi hade det rätt skralt men bokklubbar fick jag vara med i. Förutsättningarna var inte optimala men mamma gav mig det hon kunde.

Jag har väldigt mycket att tacka min mamma för. Läsningen ger möjlighet att se världen, dels i litteraturen men även i verkligheten då jag faktiskt lyckats ta mig igenom fyra år på universitetet utan att ha någon akademisk uppväxt. I samband med min känsla att jag är värd något, för att jag är den jag är, har det hjälpt mig att våga försöka, och orka ta mig i mål.

Detta inlägg är en del av en bloggstafett och jag lämnar över till En oväntad glänta.

00.01 Kulturkollo, 01.00 Breakfast Bookclub, 02.00 Som ett sandkorn, 03.00 Västmanländskan, 04.00 Fiktiviteter, 05.00 Feministbiblioteket, 06.00 Kajsas bokblogg, 07.00 … och dagarna går, 08.00 Bokhyllad, 09.00 Pappersfågel, 09.30 Bokbabbel, 10.00 Lyrans Noblesser, 10.30 The World I Live In, 11.00 Endast E-böcker, 11.30 JoS blog, 12.00 En oväntad glänta, 12.30 Bakbokmat, 13.00 Hanneles bokparadis, 13.30 Draw, read and take a photo, 14.00 Tankar från mitt fönster, 14.30 Bokmania, 15.00 enligt O, 15.30 The Road so far, 16.00 Tittelina, 17.00 Litteraturkvalster & småtankar, 18.00 C.R.M Nilsson, 19.00 Lottens bokblogg, 20.00 Carolina läser, 21.00 Den läsande kaninen, 22.00 A room of my own, 23.00 När det börjar, 23.59 Kulturkollo