Jag har kastat in handduken lite kring att läsning endast sker tack vare lust. Lite för att jag vet att när barnen väl kommer in i läsandet så är det roligt (och lustfyllt). Så jag erbjuder ibland mutor.

Igår utspelade sig följande vid kvällisen.

– Vad skulle ni vilja ha för att det skulle vara värt att läsa varje dag. Säg 20 min, frågar jag.
– Oh! utropar ena barnet
– Alltså jag menade inte att det var mycket. Jag menade att det var … kul.! fortsätter barnet

Själv gapflabbar jag.

För att det ska gå att borsta barnens långa hår har vi under rätt lång tid flätat på kvällarna. Det är jag som står för det.

Nu när de skulle åka till farmor funderade Simon på vem som skulle fläta och jag föreslog att farmor säkert kunde hjälpa dem.

Igår kväll kom det bildbevis (barnen vill dock inte visa bilderna).

– Kolla farmor var ju riktigt bra! chattar Joel.
– Wow! Mycket finare än mina, svarar jag.
– Ja no offens, fortsätter Joel

Jag skapade ju Raffes konto på insta för att mitt flöde inte skulle svämmas över av bilder på honom. Kollade på bilder på mitt konto med Simon härom dagen varpå han påpekade att Raffe ju nästan är med på alla. Helt rätt. Det har lixom blivit så sen vardagen drog igång. I somras (jag fick ju kolla tillbaka lite till) så var så inte fallet.

Av femton bilder är han med på alla utom fem…

En bild på mig och John (efter mitt samtal med Simon…), årliga besöket på Grönan, Joels tårttagning, krabbelurätning ute (före jag började ta med Raffe på utemiddagar) och en träningsbild.

Fast livet är lite så just nu. Han är en stor del av min vardag som inte är jobb och jag gillar att ta med honom på saker vi gör.

Igår kväll pratade jag och Joel lite smått när jag borstade hans hår.

Han hade insett att han var en fjärdedel av min ålder.

Han har alltså funnits i en fjärdedel av mitt liv. Overkligt.

Igår när jag fixade lite ärenden på stan vid 4-hugget ringde telefonen.

– Hej! Kan du hämta Raffe tror du?
– Hej! Vad då då?
– Jag är trött, orkar inte riktigt.
– Ok, kolla med John när han kommer hem och om ni inte löser det så kan jag hämta på hemvägen men det tar ju en timme till typ.
– Ok. Förresten, kan jag gå på handboll med J?
– Öh, ja visst. När är det?
– Klockan 5.
– Idag? Men orkar du det, du har ju parkour klockan 7?
– Ja, inga problem.
– Ja gör det i såna fall.

Hmm…

I bilen.

– Han hade en kompis som hade en Youtubekanal.
– En julgran?

Garv.

Vi kollar på ett avsnitt av Legends of tomorrow.

– Hon är lite lik den där författaren?
– Camilla Läckberg menar du?
– Ja.
– Nä, inte så lik.
– Inte?

Ägd.

För rätt många år sen, före mamma sålde huset, så bosatte sig bin i skorstenen och vi fick tillkalla en bigubbe – närmare bestämt bitillsyningsman – som kom och hjälpte oss. Lustigt att begrepp skiftar i betydelse. Idag utspelade sig följande när jag satt vid datorn uppe.

– Det är en sån här bigubbe här, ropar John från köket.
– Ok! svarar jag och tar genast telefonen, startar pokémon go och fångar nästan Combee (den smiter tyvärr).
– Det är en annan, ny gubbe oxå, fortsätter John.

En dryg kvart senare är vi tillbaka efter att ha fångat Cranidos och fått ca en kilometers promenad.

För någon vecka sen pratade vi lite om lov. Minns inte exakt hur och varför men det nya lovet, ägglov, kom på kartan. Eller, egentligen är det påsklovet såklart men iaf.

I morse pratade vi om det igen, att vi ska åka till farmor då. Kom på att jag gillade ordet.

Jag och barnen funderade igår kväll på om vi skulle gå på bio idag. De skulle i så fall ta tunnelbanan själva in som de gjort några gånger tidigare.

– Simon, kommer du ihåg vilken station ni ska åka till, frågar jag.
– Hmm, halmstation? Ah, Hötorget, funderar han fram.

Sen pratade vi lite om hur hjärnan kommer ihåg begreppet mer än själva ordet.