Ikväll när var i skateparken så ringde min telefon, det var min vän Sara. Samtidigt så kom en granne förbi med sina barnbarn och samtidigt sså ville Simon kunna åka upp på en liten ramp. Grannen såg inte att jag just svarat i telefon och pratade lite kort med mig om att när barnen blir större gör de värre tricks. Jag försökte samtidigt få Simon att ta sats för att komma upp på rampen och bad Sara vänta några sekunder.

Grannen gick efter sina barnbarn och jag kunde börja prata med Sara. Simon bröt ihop för att han inte kom upp på första försöket. Jag sa att det kan ta några gånger innan man lyckas och erbjöd mig att stå och knuffa på sista biten. Då lyckades han och sen körde han säkert 15 gånger där, medan jag i lugn och ro pratade med Sara. Joel började åka rutschkana istället.

Så kom även Simon dit och så hittade den en trasig skateboard som de åkte kana med. Jag och Sara pratade klart och sa hej då. Tar lite bilder på barnen som åker kana och vips så halkar Joel och skrapar armen lite. Vill genast åka hem och plåstra om det. Simon vill givetvis leka mer. Han får testa rampen en sista gång säger jag. För att kunna ta sats får han åka en specialväg för det är större barn som står i vägen. Då åker han in med smalbenet i en balk och börjar tjuta. Joel är redan 30 meter före och vill åka hem. Säger att han åker i förväg. Jag ropar att han måste vänta (en “stor” bilväg måste korsas nämligen.

Simon börjar gråtande cykla efter och då kommer en annan granne och ler och undrar om parken är rolig. Jag svarar något snabbt och tar sen min sparkcykel och åker hem med barnen.