Idag när vi åt lunch så såg något av barnen en bild på skärmsläckaren (picasa snurrar där). Det var på en slags gunga i en park i Bagarmossen. Snabbt bestämde vi oss för att cykla dit efter lunch.

Givetvis var gungan upptagen så barnen (och vi) bevakade den lite sneglandes. Stora delar av tiden var det samma 3-4 barn som var där. De kunde dock inte sätta fart själva utan skrek högljutt på sina mammor och pappor. Som inte svarade. Det tog en stund innan vi lokaliserade de fyra som satt på några bänkar och pratade. Vi enstaka tillfällen var det någon av dem som förbarmade sig över barnen och gav dem fart 3-4 gånger för att sen återvända till bänken.

Så var det bara en av dem kvar (en som inte lämnat den så vitt vi sett) så Joel och Simon rusade dit. De delade på den lediga sidan och jag satte fart. Joel tröttnade och hjälpte till med farten.

Jag föreslog att han skulle fråga hen om inte Joel kunde få sin tur nu. Hen svarade nej varpå Joel sa att hen ju gungat väldigt länge och Joel inte alls. Svar: “Jag bryr mig inte”. Då tog jag ner Simon lät ungen sitta där stilla.

Kompisarna kom tillbaka och de vrålade efter förärldrarna en stund och så kom till slut en och gungade dem en stund. När de sen suttit där stilla ett tag och bara två var kvar så sa jag myndigt att nu var det faktiskt Joel och Simons tur och de vågade inte mopsa så sen satte vi fart på barnen och de tjöt och hade fantastiskt roligt ett tag.