Alltså döden. Vi måste prata mer om döden. Jag som förlorade min pappa när jag var 6,5 år vet hur det var för mig. Det betyder inte att det är likadant för någon annan. Men vi måste visa i böcker att detta sker.

Den här boken kunde jag knappt läsa för barnen. Det blev en tjock klump direkt. Tur att de viskpratade ibland för det lyckades jag bra med. Fick pausa, svälja och sen läsa vidare.

Det är en bok om avsked. Att gå på begravning. Att säga hej då. Svåra saker men viktiga. Att få sörja, att få tid till att sörja är otroligt viktigt för att komma ut hel på andra sidan.

Älskar att mamman själv i en tillbakablick av barnet säger att hon kommer sitta på ett moln och titta ner. Det är så jag alltid har tänkt mig att pappa tittade ner på mig – tack vare Pippi som alltid sa att hennes mamma gjorde så.

Barnen tyckte den var bra, men sorglig. Vi har ju pratat ganska mycket om döden, dels för att min pappa dog när jag var liten, och dels för att deras mormor dog för 2 år sen. Plus att ett par vänner, en granne och lite så har dött.

Två detaljer noterade jag som nyligen (2 år sen mammas begravning) varit på en begravning. Nära anhöriga har vit slips – inte röd som på bilden i boken, och de närmast anhöriga säger sitt tack först inte sist. Sen kan det ju vara medvetna val för att det egentligen är så att de närmast ändå bestämmer hur de vill ha det.

Adlibris, Cdon, Bokus, Idus förlag