Thor, Annika: Näckrosdammen

Inte riktigt lika mörk som första delen men helt klart smärtsam. Steffi är nu 13 år och har flyttat till Göteborg. Det som gör riktigt ont att läsa är brevväxlingen med föräldrarna och tankarna kring det.
Några andra händelser biter sig kvar lite extra. Tex när familjen hon bor hos inte kan höra sanningen om vad som pågår i Österrike för hennes föräldrar, hur Märta (“fostermor”) vågar säga saker som tyder på hur nära hon kommit Steffi och några händelser i skolan.
När man tänker på ålder och på livet så är det inte utan att man jämför med sig själv i den åldern, eller med barnen. Inga barn borde få uppleva såna saker.
Jag önskar att detta var något som var då, under andra världskriget, och inte nu 2018. Man behöver dock inte fundera särskilt länge för att inse att det ju pågår hela tiden. Föräldrar som skickar sina barn först (det viktigaste de har) för att sen komma efter. Smärtan i att sen inte kunna komma…