Hundpromenader är en väldigt stor del av att ha en hund i familjen. Något man typ tar för givet. Efter fyra månader som hundägare har vi insett att det inte bara är att ta för givet.

I början var Raffe rädd för kopplet. Sen när vi väl kunde ha på honom kopplet så tyckte han asfalt var läskigt, sen andra typer av underlag.

I början blev han dessutom trött av ingenting och det står (och sägs) överallt att valpar inte ska gå några längre promenader (så runt i kvarteret räckte). Till råga på allt var det tokvarmt och hans tassar gillade inte värmen på asfalten.

Vi lyckades ta oss ut och upp på berget och även följa barnen till skolan, men på något sätt tappade vi det hela. På valpkursen fick vi dessutom lite saker att öva på kring promenaden och då blev det genast jobbigare igen för Raffe ville inte ens gå ut. Så Mimmi (som tränade ett antal gånger med honom i juni) sa att fokus borde vara på att få honom att gilla promenader.

Så vi sket i alla instruktioner och fokuserade på att gå ut och njuta av promenaden. Så kom örongrejen och den sjuka värmen, och det blev rätt få promenader. Att leka på ängen funkade dock!

Så när vi kom igång igen var alla typer av möten svåra, och även utan möten så “pratade” han. Men vi har satsat vidare. Testat lite olika strategier vid möten och när han “pratar” och sakta men säkert börjar det bli bättre. Det går att möta icke-hundar utan att han reagerar nämnvärt och vi tror att hans hormoner spelar in för han har börjat lyfta på benet när han kissar och sniffar otroligt mycket överallt. Dvs annat får fokus än det vi möter (hundmöten behöver vi dock träna på).

Känns lite som att jag själv har landat i att ha hund och hur det är att ha just Raffe. Det finns mycket att öva på men grunden är lagd.