Det händer saker i världen varje dag. Stort som smått. Såklart. Vissa saker sätter större spår hos en själv, vissa hos världen. Under mitt liv har jag ett par tillfällen jag minns lite extra.

• 1996 i Belfast. Vi är där och testar livet som journalister via en linje på Skinnskattebergs Folkhögskola. Fokus på konflikten. Vapenvila råder sen 17 månader. Vi är några som varit på en teaterföreställning och vi känner direkt när vi kommer ut på gatan att något har hänt. Vi ser fler polisbilar än vanligt. Jag och Lina säger hej då till våra vänner och går mot vårt boende. Vi pratar om vad som kan ha hänt. Vi ser en reporter och en filmkamera. BBC. Passar på att fråga. Det har smällt en bomb i London och vapenvilan har brutits. Internet finns men långt ifrån som nu (surfade faktiskt för första gången när jag var i Belfast men fattade ingenting). Ovissheten om vad som skulle hända. Vi hade någon vecka kvar har jag för mig.
• 1996 i New York. Jag och min vän Emma har åkt upp från DC några dagar. Hon är över och hälsar på mig som sommarjobbar hos min au-pair-familj igen. Vi sitter vid floden på västra Manhattan och filosoferar om livet och framtiden. Hon ska gå ett år till i Skinnskatteberg (konst) och jag vet inte. Har sökt både Språkteknologi på Uppsala universitet, Internationell kurs på Röda Korsets folkhögskola och pratar med au-pairpappan kring behov han har i “sin” firma. Dagen efter läser vi på löpsedlar att samtidigt som vi suttit där har ett plan kraschat på andra sidan Manhattan. 10 dagar senare sker bombdåd i Atlanta under pågående OS. För första gången var jag orolig när jag ett par veckor senare flög hem och drog faktiskt en lättnadens suck när jag landade på svensk mark igen.
• 1999 i Indonesien. På Bali igen efter att ha åkt på öarna öster om ön, och funderat på att från Flores flyga till Östtimor en sväng men valde färja till Sulawesi istället och sen tillbaka till Bali. Folkomröstning om självständighet på Östtimor leder till oroligheter och Camilla och jag väljer att bara passera Jakarta på väg till Sumatra eftersom vi hört att det varit oroligheter även där. Vi pratar med flera australiensare som är på väg från Indonesien av rädsla pga dessa oroligheter – Australien spelar en roll i konflikten då de är på Östtimors sida (om jag inte minns fel).
• 2017 på Drottninggatan. Jag och Sanna har äntligen fått tummen ur och tagit en tidig eftermiddag för att njuta ett par timmar på Centralbadet. Vi badar, bastar och babblar. Mycket njutbart. I omklädningsrummet (som ligger en trappa ner och där täckningen är i princip lika med noll) så hör vi andra prata om en lastbil, drottninggatan, döda, kaos. Vi fattar att något allvarligt har hänt. Klär snabbt på oss och tar oss upp en våning. Ringer John som varit lite orolig eftersom han inte haft 100% koll på var jag är men google maps talar sitt tydliga språk – vid Drottninggatan. Sen följer några oroliga timmar med rykten högt och lågt. Till slut får vi lämna byggnaden och gå hem. Nära men ändå långt bort på något sätt.

Det jag lärt mig av dessa tillfällen är att livet alltid pågår, oavsett det som händer, på alla platser. Det som för många utifrån ter sig farligt och ej möjligt att besöka är vardag för många. Människor vänjer sig snabbt. Det märker vi i år med Corona-pandemin.