Joel hade önskat att vi skulle spela spel på födelsedagen och valde Catan. Längesen vi spelade och det tog evigheter för alla att få fram alla grejer, göra andra saker, och lyssna på mig som försökte förklara reglerna (som jag läste på samtidigt).

Så när vi väl kommit igång några varv behövde en person i sällskapet göra ett längre toabesök och då la vi ner.

Idag fortsatte vi på förmiddagen. Var lite sådär motiverad eftersom jag egentligen gillar att göra andra saker på lördagsförmiddagen (komma ikapp med mejl, ekonomi och sånt). Så lite anti redan före.

Dessutom insåg jag rätt snabbt att jag placerat mig dåligt, hade otur med rövarna och tärningarna. Övriga byggde på, beklagade sig över att ha för många kort (mer än 7 så kan rövarna ta dem). Jag byggde två vägar och spanade in en plats (typ den enda utan att bygga minst 2 vägar till) där jag kunde bygga en by. Väntade i mer än 3 varv på att få sista råvaran. Då byggde Joel en by på “min plats”.

Det fick bägaren att rinna över och jag la ner. Kände att det var totalt bortkastat att sitta där. Inte kunna göra något, lyssna på andra som beklagade sig (men samtidigt gick asbra). Så jag gick. Bröt ihop. Och insåg att det är en kombo av flera saker där det är några saker på jobbet som tär lite, och känslan av att aldrig vara själv hemma längre.

Jag trodde de spelade klart men det visade sig att de inte ville utan mig så vid lunchen satt jag med de sista varven och hann bygga två vägar till. Simon lyckades få ihop de 10 poäng som krävs för vinst och jag satt kvar med de två poäng man får från början.

Facebookade såklart om det. Tänker att det är inte bara barn som behöver se att det är ok att visa känslor 😉