Tänk igår var det två år sen vår lille Simon bestämde sig för att komma till världen. Eftersom det var vanlig jobb- och dagisdag, plus att farmor kom på eftermiddagen så valde vi att fira Simon idag istället, vilket visade sig vara bra.

När jag hämtade på dagis så sa nämligen en av pedagogerna att han klagat på att han hade ont, och de hade sett att han var röd på snoppen. Vi gick hem och jag kollade. Mycket riktigt, rejält röd och svullen. Ringde sjukvårdsrådgivningen som rekommenderade bad. Stoppade honom i badet och blev sen lite fundersam så jag ringde igen och de tyckte då att jag skulle åka in till akuten med honom. Dock inte på minuten utan jag kunde vänta tills bilen var hemma igen.

John kom med farmor och vi åt middag sen packade jag in mig och Simon i bilen och åkte till Sös. Kom till incheckningen och de tittade snarast konstigt på mig för det lät precis som Balanit men eftersom vi kommit in så kunde en sköterska ju iaf kolla höll de med om. Simon var helnöjd och knallade efter med napp i munnen, extra napp i ena handen och snuttekudden i den andra och mumlade. “Ont i noppen”, “Fabboj dottor”. Efter en kort titt rekommenderades vi fyra bad per dag. Han fick duscha när vi kom hem och redan idag har svullnaden och rödheten gått ner. Skönt!

Barnakuten ligger precis intill förlossningen och jag kunde inte låta bli att tänka att det var exakt två år sen vi kom dit i taxin och jag just insett att krystvärkarna hade börjat. Så nyss men ändå så länge sen…