Fick en kallelse för ett tag sen men bokade om tiden. Idag var det dags. Ser att jag bloggade om det för fyra år sen men i kalendern ser jag att jag var i mars 2019 senast.

Tog bilen eftersom det kändes enklast. Underbart väder. Lyssnade på radio. Helt plötsligt inser jag att jag är på fel bro. Har glömt svänga av. Tiden kvar på maps gick från 6 till 15. Inte riktigt så att jag hade med det i beräkningen eftersom jag även behövde hitta parkeringsplats vilket kan ta sin tid på söder.

Nåja, det går ju inte att vända så åkte genom söderledstunneln och över centralbron, svängde av mot cityterminalen och vände där tillbaka mot söder igen. Kom fram med 4 minuter till godo och känner mig lite småstressade när jag närmar mig. Mitt emot ingången finns en ledig plats på gatan så jag kan fickparkera direkt. Lyx!

Öppnar parkeringsappen och matar in det som behövs, tar mitt pick och pack och går in. Jag och en till i väntrummet. Hinner skrolla instagram i typ 3 minuter sen är det min tur.

Snacka om att man förstår hur boskap känner sig. Man först hit och dit och vänds och vrids och kläms. Fyra bilder.

Ändå tacksam att detta görs. Gratis.

Kommer ut till bilen och ska stänga av parkeringen. Då inser jag att jag aldrig gått hela vägen för köp-knappen är uppe. Tittar mig omkring och på vindrutan. Ingen p-bot. Cancel.

Åker hem i solen!

Idag var det återigen dags för mammografi. I Stockholm kallas man visst vartannat år vilket här en helt fantastisk service ju.

Hade tid 14:55 och kom dit 10 minuter före. Stod skylt redan i entrén att de var sena och i väntrummet var alla utom en plats upptagna (gissar på 20-30 personer). En halvtimme sena var de visst. Men jag hade e-boksläsaren laddad och såklart även telefonen och vips var det min tur.

Fyra bilder, fyra klämmningar och jag har för mig att det kändes mer förra gången faktiskt. Typ 5 minuter tog det.

Ett tecken på att man fyllt 40 år är att det dimper ner en kallelse till mammografi.

07.40 idag var det min tur.

Fyra bilder, fyra ihopklämningar av brösten. Inte det minsta bekvämt men oj vad jag uppskattar att bo i ett land där detta sker, och dessutom är gratis!

Tänk igår var det två år sen vår lille Simon bestämde sig för att komma till världen. Eftersom det var vanlig jobb- och dagisdag, plus att farmor kom på eftermiddagen så valde vi att fira Simon idag istället, vilket visade sig vara bra.

När jag hämtade på dagis så sa nämligen en av pedagogerna att han klagat på att han hade ont, och de hade sett att han var röd på snoppen. Vi gick hem och jag kollade. Mycket riktigt, rejält röd och svullen. Ringde sjukvårdsrådgivningen som rekommenderade bad. Stoppade honom i badet och blev sen lite fundersam så jag ringde igen och de tyckte då att jag skulle åka in till akuten med honom. Dock inte på minuten utan jag kunde vänta tills bilen var hemma igen.

John kom med farmor och vi åt middag sen packade jag in mig och Simon i bilen och åkte till Sös. Kom till incheckningen och de tittade snarast konstigt på mig för det lät precis som Balanit men eftersom vi kommit in så kunde en sköterska ju iaf kolla höll de med om. Simon var helnöjd och knallade efter med napp i munnen, extra napp i ena handen och snuttekudden i den andra och mumlade. “Ont i noppen”, “Fabboj dottor”. Efter en kort titt rekommenderades vi fyra bad per dag. Han fick duscha när vi kom hem och redan idag har svullnaden och rödheten gått ner. Skönt!

Barnakuten ligger precis intill förlossningen och jag kunde inte låta bli att tänka att det var exakt två år sen vi kom dit i taxin och jag just insett att krystvärkarna hade börjat. Så nyss men ändå så länge sen…

Idag var det dags att åka till SöS för att Joel skulle få göra ett hörseltest. När vi låg på BB så gjordes ett men vänster öra fick inte godkänt så nu två veckor senare var det dax att åka tillbaka för att se om det berodde på bös i hörselgången.

Planen var att åka härifrån i god tid, men det visade sig att Joel inte riktigt hann äta tillräckligt då så vi gick från huset något sena. När vi kom upp till bilen såg vi att högerdörren inte var riktigt stängd. Eftersom taklampan då varit tänd visade det sig att batteriet var helt dött och bilen därför inte gick att starta… Suck!

En granne som gick förbi på väg till sitt garage räddade dock situationen genom att bjuda på lite batterikraft. Bilen startade efter lite fipplande med kablarna och vi for tacksamma iväg och lyckas stämpla in på SöS parkering två minuter före vi ska vara på plats.

Joel, som sov från det att vi gick hemifrån till det att vi kom tillbaka, fick förresten godkänt även på vänsterörat denna gång. Skönt!