I februari skrev jag om Blank Spot Project. Det blev av, de fick ihop pengar och gav man över en viss summa (tror 450 kr) så kan man nu följa två olika projekt som är på gång. Varje projekt får en facebookgrupp nämligen och man får vara med i dem om man vill (om man sponsrat som sagt).

Där skriver journalisterna om sina upplevelser, saker som strular, oro/funderingar de har över saker och ting under resan. Även bilder och filmer läggs upp. Otroligt roligt och intressant att få följa med. Det ger så mycket perspektiv i vardagen.

För mig faktiskt värt mer än själva produkten efteråt, även om det såklart är intressant oxå. Gillar det här att hela tiden påminnas, att det pågår, de är där nu.

Just nu Sydamerika och Asien. Spännande!

Någon gång under vintern så hittade jag till Magda Gads blogg (tror det var folk som delade/gillade hennes inlägg på fejan). Fastnade. Så för någon vecka sen skrev hon att hon tillsammans med bla Martin Schibbye startar ett projekt som heter Blank Spot Project. Blev lite nyfiken och bestämde mig snabbt för att sponsra.

Idag på instagram (följer dem givetvis där) så skrev de:

Vi vill gärna höra dina tankar om projektet.

Det fick mig att fundera. Varför gillar jag Magdas blogg? Varför har jag mer eller mindre slutat läsa dn.se?

Det Magda gör, genom att vara på plats länge, det är att hon kommer människorna nära. Hon målar porträtt av riktiga människor. Inte anonyma människor som dött i något attentat. Utan riktiga människor, med framtidsdrömmar, uppväxter i varierande sort och allt annat som kommer med ett människoliv. Det får mig att känna att livet som pågår där borta, där hon är, är på riktigt. Det som dn skriver om, det finns oftast på aftonbladet och fler sajter. Samma opersonliga information. Hur ska jag då kunna känna att det är på riktigt?

De behöver mer pengar för att kunna gå igång med sitt projekt. Läs mer! Och fundera på att stötta dem du oxå!