Igår när jag och Joel var och handlade.

– Mamma, kan vi inte köpa solglasögon, frågar Joel.
– Men du har ju redan två par, det räcker väl? svarar jag.
– Men mamma, du vet hur det är, man kan tappa bort dem just när man behöver och så. Då behöver man flera par. Förklarar Joel och jag ber honom visa mig dem.

När han visar agentglasögonen, röda fina så kan jag såklart inte neka.

Idag när det var dags för lunch gick jag in till barnen, som satt o lekte med Lego i sitt rum, om de hade några förslag på mat.

– Hulken! ropade Simon genast med “monsterröst”.

– Dunderhonung! kom förslaget från Joel.

Det blev ägg, bacon och rostad macka till slut. 😯

Hör från lekrummet hur Joel förklarar för Simon vad “svårt som en plätt” betyder.

Tydligen är det när det är svårare än man trodde.

Häromdagen tappade Joel äntligen sin första tand. Dock råkade han svälja den, men vi försäkrade att tand-fen skulle hitta den ändå. På kvällen la vi en 10-krona i ett glas bredvid hans säng och på morgonen försäkrade vi att tand-fen tagit tanden ändå. Joel såg lite skeptisk ut.

– Tror du inte att hon har tagit din tand? frågar jag.

– Näe, jag kommer nog bajsa ut den och sen kan ju tand-fen åka till reningsverket och hämta tanden! säger Joel sakligt.

Vi nöjde oss med den lösningen. 🙂

Joel har haft en lös tand en tid nu. Han har varit väldigt spänd över detta. I morse när han åt ett äpple trodde jag nästan den skulle lossna, men icke. Provade att dra men den satt där den skulle.

Så sitter vi i skidboden och väntar på vår tur. Joel ser ut som han tänker kräkas (och har i bilen sagt att han mår lite illa) så jag frågar och han skakar på huvet. Så kommer jag på.

– Har du tappat tanden? frågar jag.
– Den åkte inåt, säger Joel samtidigt med bekymrad min.

Jag skrattar och säger att det inte är någon som helst fara. Dessutom kommer nog tandfen ändå. Då verkar han lugnad och rusar ut för att berätta för John.

När alla är hemma och julmyser är det ont om egen tid. Ikväll blev jag lite frustrerad över det när barnen var lite väl mycket på mig.

– “Jag måste oxå få ha lite egen tid, Joel och Simon. Jag har varit massor med er och ibland måste jag få göra lite saker själv” säger jag frustrerat.
– “Mamma, vi säger så här. Imorgon så får du lite tid då du kan göra vad du vill” säger klok Joel.
– “Fast imorgon jobbar ju pappa” svarar jag.
– “Men mamma, vi kan ju leka jag och Simon” svarar Joel då.

Känns så här i efterhand som att jag var barnet och Joel den vuxne. Hmm… klok kille det där. Efter snacket så myste vi med kvällsläsning i myshörnet.

Idag när vi kommit hem från dagis ville Joel och Simon skotta lite utanför huset. En kvinna går förbi. Hon hinner gå runt knuten, så jag ser henne inte men jag hör ordväxlingen.

– “Vad heter du?” frågar Joel.
– “Mamma Mu!” skämtar kvinnan och går vidare, förmodligen förvissad om att samtalet är avslutat.
– “Mamma Mu? Det finns en ko på TV som heter det!” säger Joel helt allvarligt.

Kvinnan har hunnit promenera en bit, och jag hör inget svar – det kom förmodligen inget. Efter en kort paus fortsätter Joel:

– “Hej då, Mamma Mu”. Han kommer tillbaka till mig och säger “Pappa, hon hette Mamma Mu!”
– “Jaså?” säger jag. “Precis som den där kon på TV ju!”.

🙂

Ikväll när jag läst och sjungit för barnen så klev Joel ur sängen. När jag frågade så skulle han till vår säng och sova. Inga problem, men jag sa att jag skulle in i hobbyrummet och fixa med en överraskning.

Jag stängde dörren och letade fram det jag skulle (kakformar jag köpte på syfestivalen). Plötsligt knackar det. Jag ber vederbörande komma in och där stor Joel och blundar. Han frågar om även Simon får sova i vår säng och jag säger att det är klart att han får.

Joel backar och berättar att han blundar. För att inte se överraskningen. Gullegubbe!

På hemresan var Joel lite förkyld och kände nog av tryckförändringarna lite extra.

Vid något tillfälle pratade han med en flygvärdinna. Han undrade varför hon pratade med väldigt svag röst. De pratade lite om det och pratade olika högt, Joel pratade mycket högt mest hela tiden. Sen förklarade Joel att när han gäspat så hade hon vanlig röst igen.

Nästan lite magiskt tyckte han.

Jag fixade fil med lite honung i till Joel. När jag var klar sa han

– “Det ser ut som där vi köper hamburgare!”

Och mycket riktigt såg jag de gyllene bågarna där på kanten. 🙂