Joel är just nu enormt intresserad av språk. Vilka språk andra pratar och annat liknande.

I torsdags när jag lämnade på förskolan gick han direkt till en av pedagogerna och frågade vad hon pratade för språk. Hon kan bla arabiska och det har vi pratat om hemma. Idag när jag och Joel var på Farsta Centrum köpte vi med sushi hem och då passade Joel på att fråga kvinnan som jobbar där vad hon pratar för språk. Kinesiska.

Nu på eftermiddagen hade han husförhör med mig. Vad är spanska? Varför heter det spanska? Vad är Spanien? Varför heter det Spanien? och ett 10-tal frågor till kring just spanska och allt därikring.

Från att knappt ha ställt några frågor alls, till att vara ganska frågvis så har nu Joel övergått till att i nästan varje mening säga “Varför?” och det på bara en månad.

Det verkar ofta som att det styrs av ryggmärgen för han kan inte hinna undra egentligen utan bara ställer frågan “Varför” så fort någon säger något.

Ibland tycker jag det är lite roligt men lika ofta blir jag irriterad och inser att jag fastnat i förklaringsträsket och inte kommer loss.

Han lyssnar dock på förklaringarna för rätt som det är vill han att vi ska lyssna och då berättar han det han just lärt sig.

För ett tag sen funderade jag lite på varför Joel inte ställer så mycket frågor. De flesta barn jag känner och har känt är frågvisa som tusan i den här åldern.

Nu behöver jag inte fundera längre för det är frågor från morgon till kväll. Frågor till mig, till Simon, till John ja till alla han träffar.

Vad heter du? Vad gör du? Vad är det där? Varför si och varför så?