Till Raffes ära (födelsedag!) så hade vi planerat att gå till gräsmattan och leka efter maten.

• En person hade ont i knät och fick dispens att stanna hemma
• En person hade låg motivation, och efter en del gnällande från olika håll så fick den personen oxå dispens men valde ändå att följa med
• En person hade blött ner sina enda bra vinterskor tidigare under dagen och de andra som typ funkar var tydligen för små men sattes ändå på
• En person tjatade och surade för att det var så gnälligt och surt och ingen hade någon framförhållning eller informerade
• En hund stod och gnydde vid dörren och ville gå och leka på gräsmattan

Väl framme så var det tämligen isigt och blött och två personer (en mer än den andre) valde att blaska runt på en halkig is efter lite lek med Raffe. En person ägnade sig mest åt Raffe.

På väg hem sniffade han i bajs (människo…) som jag glömt bort fanns och i mörkret inte såg och hann hejda honom så det blev skäggdusch när vi kom hem.

Det är inte alla kvällar som är idylliska!

Vad är det med gnäll som gör att jag tappar humöret? Simon har sen i lördags morse gnällt så mycket att jag aldrig sett något liknande. Mest mot mig. Inget mot farmor och en del till John.

Själv får jag spunk. Arga mamman kommer fram och jag blir en person jag inte riktigt trivs med.