Förra sommaren attackerades vi av några insekter och Raffe blev lite skeptiskt inställd. Blev värre under sensommaren då han kunde byta rum inne pga en fluga som kom in. Så kom vintern och alla insekter försvann. Vi glömde lite bort.

Nu har de börjat komma tillbaka och vi försöker jobba aktivt på att hans rädsla ska minska. Svårt dock.

Ute undviker han ibland gräsmatta eller äng för där kommer de ibland. Det märks direkt när han ser någon för hela hans person förändras.

Vi sitter ibland på framsidan med godis som han får så fort något brummande närmar sig.

Klurigt som tusan men nödvändigt. Han behöver verkligen inte bli harigare.

I onsdags morse drog jag och John till utegymet på morgonrundan med Raffe. Supersmidigt och det funkade fint att småjogga lite – både för Raffes del och min häl. Hopp!

Så idag tänkte vi köra en repris. Gick förbi Brotorp för att slåss mot lite pokémons. Hade precis hunnit sätta mig på huk så började de surra lite ilsket runt mig. Garvade lite åt flugorna som gått bananas. Tills en träffar kinden och det sticker till typ.

Står med telefon, hundkoppel och en boll i händerna. Springer iväg åt ett håll och viftar med händerna. Tror jag fick ner telefonen i fickan. Ser på Raffe att han oxå fått en på sig, och John bekräftade senare att han såg en bita honom. Vi samlar ihop oss, John tar kopplet och vi springer upp för en backe – mot utegymet.

Det fortsätter surra runt mig. Stannar till. Viftar i håret eftersom det låter där. John försöker se men ser ingen. Jag hör den tydligt. Viftar mer med håret. Till slut försvinner surret och vi kan gå till utegymet. Raffe lite stressad, jag haltande då jag måste ha sträckt till foten på något sätt och fått ont igen.

Kommer till utegymet och då är det två personer där, med en hund. Så jag sätter mig lite i utkanten. Funderar lite. Landar. Tar med mig Raffe och haltar hem. John gymmar klart och joggar hem och vi kommer hem ungefär samtidigt. Raffe blir inte sig själv på några timmar och jag sover 1-2 timmar i soffan – helt färdig.

Totalt sett fick jag tre bett/stick, John och Raffe varsitt så det var aldrig så farligt. Nu på eftermiddagen känns de inte längre. Men sjukt läskigt att känna sig så attackerad och inte kunna skydda sig.