Idag var det dax för Simon att gå på kalas. Redan på förmiddagen ringde dock kompisen Havanna och ville leka. De bor på andra sidan Skarpnäck och kalaset var nära oss så hon kom hit och lekte så tog jag båda till kalaset och de hämtade henne där.

Fem glada 4-5-åringar lekte i två timmar utan problem. Och vi föräldrar kunde fika rätt okej. De blir stora de små liven.

Igår var det dax för årets andra skärmfria kväll. Riktigt befriande är det. Eftersom jag kom hem så sent och inte hade träffat barnen på några dagar så hämtade jag Joel strax före 3 och när vi kom till förskolan ville Sebastian och Simon absolut leka. Jag hade tänkt åka och handla men ringde John och stämde av. Så han hängde med hem, Jennie som vi träffade på vägen följde med och tog en kaffe. Sen kom John strax hem så jag och Joel kunde sticka och handla.

Sen åt vi middag och till efterrätt blev det glasstrutar (Joel hade köpt). Eftersom film inte var att tänka på hämtade barnen ner ett spel som vi spelade och sen var det dax för Sebastian att gå hem och vi softade lite i hobbyrummet innan vi läste och somnade.

Strax efter att vi kom in från solturen så ringde Havanna och frågade om hon fick komma och leka med killarna. Givetvis. Hon kom lagom till lunch (pannkakor) och fulladdade med energi lekte de sen flera timmar. Vips ville de gå till Helikopterparken.

Vi klädde på oss och tog oss dit (med några mindre incidenter…). De gungade och jag gav fart. Sen tröttnade jag och föreslog upptäcksfärd i slänten. Kanske kunde vi se någon vårblomma.

De hakade på och helt plötsligt knallade vi upp på berget och vidare bort mot skogen. Ungefär en timme spenderade vi med att gå på skare (inte jag), klättra i träd (inte jag) och leka i kojor (inte jag).

Underbart helt enkelt och helt utan gnäll. Lääääääääääängtar tills snön är borta och vi kan ta skogsturer enklare, typ varje dag!!

Alldeles nyss ringde grannen Tilda på och ville leka med Joel och Simon. Jag sa att de fortfarande var på dagis och att vi kunde komma förbi henne sen. Hon ser lite förvånad ut men ler snabbt.

– “Jag kan komma in och vänta här hemma hos er” svarar hon och ser lurig ut.

Jag berättar att jag jobbar så det går inte. Lite besviken vänder hon om och går hem igen. Nu måste jag komma ihåg att gå förbi henne sen…