Hörde om den och tänkte att jag borde läsa. Så när jag skulle välja bok senast så föll valet på den. Psykisk ohälsa är ett viktigt ämne.

Eftersom jag inte vill veta så mycket om böckerna jag läser så tänkte jag först att det var någon slags självbiografi men fick inte riktigt ihop det. Insåg att det inte var det.

Skickas fram och tillbaka i tiden och jag har ärligt lite svårt att helt hänga med. Kanske för att huvudet är lite trött, och kanske för att jag inledde med att tro att det var om Malin.

När jag “stänger” boken och har läst ut den är det ändå en bra känsla. Den symboliserar lite hur det kan vara, allt är inte tydligt, en rak röd tråd. Livet är allt utom det skulle jag säga.

Tänker på hur många liv som blir som de blir för att man inte vågat prata om saker. Vi. Måste. Prata. Om. Svåra. Saker.

Tror jag varit inne på bloggen någon gång bara för att inse att det inte är jag. Så känner jag lite om boken oxå.

Det finns dock några riktiga guldkorn där jag inte kan låte bli att fnissa högt, så boken har underhållningsvärde.

Kanske är det att vi lever väldigt olika liv. Jag kan faktiskt inte förstå hur hon klarar av att leva så mycket ensam som hon verkar göra. Mycket imponerande, med tre barn.

En sak jag hade lite svårt för var att krönikorna inte var ordnade i tid utan ett kapitel där hon har tre barn kunde följas av ett där hon bara har två. Fast samtidigt var det uppdelat på kategorier så det kanske ändå var bättre.

Klart värd att läsa för flerbarnsföräldrar som behöver få lite distans till sina liv.