På måndagkvällar brukar Joel träna i stan med andra parkourcoacher 21.00 – 22:45 på Östermalm. Jag brukar hämta för att han ska slippa åka kommunalt.

Förra måndagen var han hängig och gick inte.

I måndags gick jag till garaget och det kändes lite obehagligt. Tankarna gick såklart till händelsen förra måndagen. Prick 22.30 (tidpunkten för skottlossningen) åkte jag förbi där den skedde och kunde inte låta bli att tänka vad som kunde ha utspelat sig om Joel inte varit hängig förra veckan.

Adressen de har är 16 och vi bor på 116 så det är flera tankar i huvudet.

I måndags kväll vid halv 11 när jag precis somnat dök en helikopter upp ovanför oss. Försökte ignorera men den var ihärdig. Gav upp, tog på glasögonen och tog fram telefonen. Kollade Aftonbladet, Expressen och facebook. Hittade ingenting. La ner och somnade om.

Vaknade på morgonen och kollade telefonen. Mess från en av de andra adminsarna i vår lokala facebookgrupp för samfälligheten. Om en post som hen kommenterat kring skottlossningen.

Kan säga att jag vaknade till rejält. Kollade runt och nu fanns det en hel del på alla tre källorna.

Det hade skett en skottlossning mot en dörr i vårt område.

Många tankar som går i huvudet en sån dag. Gick morgonrunda med Raffe och gick förbi där det skett. Såg kulhålen. Försökte smälta.

Under veckan har vi sen skramlat till de drabbade. De har fått en blomma av oss som grupp (helt utan namn) och vi har skänkt överskottet till en lokal grupp som jobbar med ungdomar (bildades efter dödsskjutningarna 2022). Otroligt fint att se hur alla slöt upp. Fick bara ett svar där en person valde att inte ge och ville berätta om det. Vi är alla olika. Kändes skönt att kunna skilja så tydligt på att visa sin omtanke för de drabbade utan att låta anledningarna klumpas ihop med det.

Igår kväll hörde jag en helikopter igen. Pulsen gick upp lite mer än den brukar faktiskt.