I vårt område har vi inga vanliga soptunnor utan vi har markinkast till en sopsug. Otroligt smidigt! Förutom när de går sönder, vilket ett i närheten av oss gjorde för ett tag sen. De är från 1985 och reservdelarna slut så det blidde att beställa ett nytt markinkast.

När vi var på väg till dagis i torsdags så såg vi flera arbetsbilar och givetvis tog vi en sväng förbi. De höll på att byta ut det gamla så jag passade på att fota lite medan Joel och Simon titta på.

Senare på kvällen var vi givetvis tvungna att gå och inspektera den nya markinkastet.

Som jag berättat tidigare så gillar vi att sjunga egenpåhittade sånger. En favorit Joel har är sopbilssången som jag hittat på.

Den handlar om hur vi slänger sopor i vårt sopsugsnedskast där soporna sen åker i hög fart till en central där sopbilen hämtar för att köra till soptippen i Högdalen. Där bränner man sopor (tror jag iaf) och då värmer man vatten som sen åker i långa rör till vårt hus och kommer ut i våra element så att huset blir varmt. Eftersom minnet är som det är varierar texten från gång till gång men grundstoryn är densamma.

Joel kan det där nu och sjunger den även själv men vill ändå att jag sjunger den någon kväll varje vecka. Jag hoppas att jag har rätt i hur kretsloppet funkar så att han inte lär sig fel 🙂

Ja just nu bidrar vi till sopberget mer än vanligt. Det blir en hel del sopor när man är hemma på heltid två vuxna och två barn, där båda barnen är blöjbarn.

Joel gillar dock att gå till sopsugen och slänga sopor så det gör vi minst en gång per dag nu och ofta är det i sällskap med skottkärran. Nästan alltid är det han som drar i spaken och förpassar soporna ner i röret.