Äntligen!

I veckan vågade Raffe äntligen gå nerför trappan själv. Han lyckades ju gå ner två gånger i maj men sen slutade han och har verkligen vägrat.

Vi har i perioder försökt locka med både det ena och det andra. Men så plötsligt härom dagen lossnade det.

Superskönt att han nu kan välja själv lite mer.

Här hemma pågår peppning av Raffe för att få honom att återigen våga gå ner för trappan. Han gick ner två gånger och vi trodde att det sen skulle fortsätta men icke. Nu står han uppe och väntar, och piper lite ibland. Så kommer jag eller John och sätter oss på översta trappsteget och han går över i knät och då är det enkelt att plocka upp honom.

Nästan varje dag försöker vi locka honom på olika sätt men det går trögt. Vi hade kunnat skita i att peppa honom men det är lite småjobbigt att han inte kan gå ner själv för han går upp stup i kvarten…

I förrgår vid Flaten var det Simons tur att få lite peppning, på högsta hoppet vid mellanstranden. Han vågade hoppa från lägsta i lördags efter ganska kort vånda (första gången för honom), vilket var supermodigt då han har ogillat sjövatten och tidigt i våras sa att han minsann inte tänkte bada i Flaten i sommar.

På den höga våndades han desto mer och jag, Joel och Aron peppade så gott det gick. Till slut bestämde han sig, och då hoppade han en gång till sen. (bilden vill han såklart inte visa helt och hållet men den här varianten fick godkänt.

Efter att ha haft några dagar då han kunnat gå uppför trappan själv har han tagit varje chans han fått. Sen inser han att han inte kan komma ner och gnyr.

Simon har velat träna honom men jag har sagt att det kommer när han är redo. Lite rädd att han ska ramla i trappan nämligen…

Idag var båda uppe och så skulle Simon gå ner och bara frågade om Raffe skulle med. Vips så ropade Simon att han gått själv nedför de två första trappstegen. Sen lossnade det och han gick resten oxå – med några kortare pauser.

Då är det alltså dörr som gäller för att vara helt säker numera för röjarn har tillgång till hela huset när han vill.

Raffe har haft en väldig respekt för trappan, samtidigt varit lite frustrerad när vi går upp (det är alltid någon kvar nere annars bär vi upp honom).

Jag har vid några tillfällen tränat honom genom att lägga godis på de nedre trappstegen och så har han sniffat och sniffat och sträckt sig lång som en orm för att slippa gå upp.

Idag gick jag och barnen upp och helt plötsligt hade han gått fyra steg och stod där nere och tittade. Vi hejade ivrigt på honom här uppe och John gick bakom. Raffe ser ju igenom trappstegen och gnydde lite men vågade gå ända upp och fick motta vårt jubel.

En stund senare på kvällen gjorde han om bedriften!

Joel och Simon blir mer och mer ett radarpar. Idag satt jag uppe vid datorn när John diskade och gav barnen kvällis. Så fort Joel var klar ville han gå upp och det ville givetvis Simon oxå. Simon får dock inte gå helt själv i trappan ännu.

John hade inte diskat klart och bad Simon vänta en kort stund.

– “Jag följer med han! Jag följer med han!” ropar Joel glatt.
– “Med” säger Simon flera gånger minst lika glatt.

Varpå de båda redan är halvvägs uppför trappan. Joel före Simon.  Gick hur bra som helst. Tilläggas bör att uttalet på “med” är mer skånskt än stockholmskt, dvs “mäj”.

Idag var det dax för Simon att ta sig upp för trappan utan hjälp. Han har stått många gånger längst ner, skrikande i frustration över att han inte kan gå upp. Efter första förlösande gången har han sen gått upp säkert 4-5 gånger till och är lika nöjd varje gång.

Nu blir det lite mer övervakning vill jag lova – och mer användning av köksgrinden.

Vi har fyra trappor upp på jobbet. I vanliga fall tar jag alltid hissen för jag blir så otroligt svettig i vinterjackan. Idag hade jag vårjacka och således var det dax för trappan (=vardagsmotion).

Vilken överraskning jag fick. Jag som brukar vilja gå in på våningen under oss höll nästan på att missa vårt plan och gå upp en trappa till – bara för att jag inte var helt slut.

Tänk, träningen har gett sanslösa resultat 🙂

Idag började Joel gå uppför trappan. John höll sig strax bakom men utan att göra något. Vi tror att han ville upp till Sue som satt på övervåningen (förmodligen mammigheten som börjat komma).

I början gick det ganska långsamt och han pillade på diverse saker som ligger i trappan, men efterhand gick det fortare och snart hade han tagit sig ända upp helt utan hjälp.

Idag fick jag äntligen till grinden för trappan utanför Joels rum. Nu när han har börjat krypa har det blivit alltmer angeläget.

Sue inhandlade en trägrind på Babyproffsen, en sån som man kan “lyfta” och öppna, samtidigt med grinden i köket men kruxet med denna var att det krävdes lite “snickeri” för att få dit den. Dels behövdes en regel sättas mellan grinden och staketet till höger och dels behövde ledstången sågas av lite för att grinden skulle gå att öppna.

Efter att regeln inköpts på Bauhaus drive in igår tog det dock inte lång tid innan allt var på plats. Nu gäller det bara att komma ihåg att den är där innan man rusar ner för trappan…