En av anledningarna till mitt nya tänk kring att utforska nya områden kommer sig lite av att Raffe är trög när det gäller att gå ut i skogen. Han vill helst gå runt i Skarpnäck, vilket vi gör rätt ofta (då lyssnar jag ofta på något från Sveriges Radio) men även där blir han seg. Sätter sig och verkar inte vilja gå åt något håll alls. Själv blir jag mest tokig på det.

Idag gick jag ut extremt tidigt (runt halv 6 en söndag får anses som det) och bestämde mig för att se lite hur länge han faktiskt väntar.

Rätt länge känns det som.

Nästan alltid behöver jag ropa på honom eller göra tecken för honom att komma (knuten hand) eftersom jag inte vill ha honom hur långt borta som helst för ibland kommer det ju människor även vid den här tiden.

När vi väl är framme vid sjön verkar han väldigt nöjd med att gå och sniffa smulor och mat när jag äter frukost.

Kanske är han otränad? Dels eftersom vi inte gått så mycket längre rundor i tuffare terräng, dels är det ofta blött i gräset och det hatar han, och dels var han halt 2-3 veckor och tappade nog lite lust då – lätt att bli bekväm. Det är dock inget helt nytt, särskilt inte att han inte vill åt skoghållet utan alltid Skarpnäckshållet. Kan iofs tänka mig att det doftar mer där…