Joel har övat ett tag men ikväll lossnade det på riktigt. I säkert en timme före han gick och la sig spelade han så mycket han kunde på sina läppar.

I över en månad nu har Joel tränat på att stå upp och tränat upp sig riktigt bra. Stabil och envis är han den lille, men att gå har han inte varit intresserad av alls. Tills för en vecka sen ungefär då han började gå utmed möbler och lite om man höll honom i händerna.

Idag lossnade det rejält och helt plötsligt tog han några steg på egen hand – som John påpassligt nog lyckades fånga på film.

Häromdagen undrade John om det fortfarande finns sådana där popcorn som man gör i kastrull (istället för i micron). Igår när vi storhandlade visade det sig att faktiskt finns – dock kallas det numera “spispopcorn”. Vi slog genast till med en påse för att kunna ha till melodifestivalen.

Popcornen smakade utmärkt och tog slut på nolltid. Det enda som sen höll oss kvar framför en annars ganska medioker melodifestival var att vi hört att Björn Gustavsson skulle läsa upp de svenska poängen, något som helt klart visade sig vara värt det.

Äntligen (?) har Joel fått ordning på armar och ben och kryper. Tidigare har han kommit fram till själva start-positionen men sen inte kommit så mycket framåt (istället på något gåtfullt sätt bakåt). Häromdagen lossnade det dock när Sue kom på tricket att locka honom med en mobiltelefon. Än så länge är han inte så snabb vilket är bra eftersom vi inte är helt klara med att barnsäkra hemmet…

Numera vill Joel stå upp i tid och otid. Oftast behöver han lite hjälp från oss men ibland sköter han det helt själv med hjälp av en möbel eller liknande. Häromdagen övade han med en liten fotpall. Rätt vad det var släppte han taget och stod en liten stund helt på egen hand – och jag råkade dessutom filma alltihop.

Notera att kameran vinglar till lite när han reser sig, eftersom jag var helt säker på att han skulle trilla – vilket han dock inte gjorde (till en början).

Egentligen börjar min pappaledighet (50%) nästa vecka men jag tjuvstartade lite idag eftersom Sue behövde delta i ett möte på jobbet. Det var blöjbyten, matning, promenad, sjunga sånger, mer matning, nattning och lek. Det kändes helt rätt.

Här är en liten film när Joel visar tendenser att vilja “hoppa på ändan” precis som jag gjorde istället för att krypa när jag var liten.

Hjärnan är bra häftig. Kör klippet utan att titta, kör sen igen och titta på han som “pratar”.

YouTube

McGurk effect kallas det visst. Hjärnan förändrar tolkningen om den ser. Vad hör ni när ni blundar och vad hör ni när ni sen tittar?