En vecka har gått sen begravningen och vardagen har börjat.

Det är verkligen skillnad före och efter begravningen. Tiden mellan beskedet och begravningen var intensiv och känslorna bubblade runt rätt mycket. Jobbigast var nog första dagarna och sen sista dagarna före begravningen.

Så kom själva begravningsdagen och den blev så bra på något sätt. Det var otroligt fint i kyrkan. Tårarna trillade i strid ström under nästan hela begravningen. Särskilt under avskedsstunden. Så skönt att se att jag inte är ensam i min sorg, att hon betydde något för fler människor.

Sen vände det under lunchen och fikat efteråt. Det var så härliga historier som berättades och minnen som väcktes. Efteråt har sorgen inte kommit tillbaka utan saknaden har tagit över. Lite då och då hugger det till när insikten kommer till mig. Antar att det kommer vara så nu.

Saker jag inte kan berätta, stunder vi inte kan dela, sms jag inte kan skicka, en människa jag inte kan träffa. Men minnena har jag kvar, och i mitt huvud kan jag både se henne och höra hennes röst. Dock är hon yngre och piggare, kanske är det så hon är där hon är nu?