För snart 2,5 år sen var jag och tog ett avsked. Nu var det dags för hans fru och jag är oerhört glad att jag följde magkänslan och hälsade på förra sommaren. Det gick fort på slutet som det ofta gör med skitcancer.

När jag fick beskedet funderade jag på hur tusan jag skulle göra i dessa coronatider. Tåg? Nä. Bil? Hmm. Möjligt. Kollade med Jenny hur de skulle ställa sig till att få besök. Funkade. Så jag bestämde mig. Avsked är viktiga.

Så i torsdag slutade jag lite tidigare på jobbet och packade in mig i bilen. Från det att jag lämnade huset tills dess att jag kom tillbaka strax före midnatt igår rörde jag inte vid en enda person. Oerhört konstigt.

Det är fint att få sitta i kyrkan och ta avsked. Att låta tankarna vandra kring personen. Minnas. Reflektera. Gå fram och säga några ord. Säga hej då.

Istället för vanlig sammankomst i någon lokal i närheten blev det utomhusgrill vid Timmertjärn. Otroligt bra och lagom. Kunna prata, men inte krama någon, eller ta i hand. Konstigt. Små bubblor med människor typ.

Jag och Jenny tog en sväng förbi mammas och pappas gravsten oxå när jag insåg att den ju finns där.

Idag har jag tagit avsked. Redan på parkeringen till kyrkan kände jag hur det snörptes åt och ögonen tårades. Senast jag var där för tre år sen var vid mammas begravning. Insåg att jag faktiskt inte sett gravstenen mer än på bild. Så när det hela var över gick jag en sväng till graven och sa hej till mamma och pappa. Första gången på samma ställe sen 1981 typ. Konstigt.

Tårfyllda ögon stora delar av tiden i kyrkan. Det är tungt att tänka på att en person är borta för gott. Samtidigt skönt att vara där och få vara ledsen, hinna tänka lite tankar kring det hela. Avskedet vid kistan kändes fint.

Att sen få återse många bekanta var verkligen en bonus. Några gamla lärare, några som varit nära vänner periodvis. Känner mig så ödmjuk inför livet vid såna här tillfällen och jag kommer verkligen att se till att åka på begravningar till människor som stått mig nära under någon period. Tre timmar senare gick jag till tåget för att avnjuta lite egentid.

Det börjar kännas som längesen, mammas begravning. Tre år idag sen vi tog avsked.

Det känns på ett sätt avlägset, särskilt när jag kollar på bilder. Barnen var så små.

Samtidigt känns hon så närvarande i huvudet ibland att det är svårt att tro att det har hänt.

Tänk att två år kan kännas så kort och samtidigt så långt. Idag är det två år sen mammas begravning. Kommer alltid minnas den som väldigt fin, som ett värdigt avslut.

Har insett att begravningar är bra tillfällen för avslut. Jag hoppas dock jag slipper åka på några under 2017.

Idag klev jag upp vid 5. Åt frukost och tog mig till centralstationen och klev på tåget mot Malmö. Otroligt skönt att sitta och greja på tåget. Både jobb och privata saker han betas av. Grymt när man får jobba ostört.

Min fina kusin Christel hämtade upp mig i Hässleholm och vi lämnade blommor i kyrkan i Visseltofta och tog sen en korv på torget i Osby.

Strax före 1 gick vi in i kyrkan med mina andra fina kusiner Karin och Eva. I kyrkan träffade vi Ola, Margaretha och Herb (plus ett gäng till) och dem har jag inte sett på evigheter men det kändes som igår (typ).

Själva begravningen var fin och det nöp lite extra i hjärtat då det var så nära mig med mamma. Vid kistan bad jag Kerstin hälsa mamma. Sen bjöds det på mat och fika. Vi babblade och hade trevligt. Så trevligt att när det var slut där så åkte vi till Kerstins lägenhet och babblade några timmar till. Sen var det dags för mig att åka till tåget.

Nu sitter jag och smälter alla intryck.

Idag för ett år sen tog vi avsked av min mamma. Tänk att ett helt år har gått sen dess. Det var en väldigt fin dag och ett mycket bra avslut. Ändå blev det ett tufft år men tårar lite nu och då.

Tycker det har känts lite extra nu när det dels dör kändisar (Lemmy, Bowie och Rickman) som inte är så gamla och sen har jag två kollegor som drabbats av pappor (ena var sambons pappa och där var begravningen idag) som helt plötsligt dött. Ingen av dessa fem har fyllt 75 år.

Livet är nu så det är bäst att leva så gott man bara kan!

I veckan så fick jag mail från begravningsbyrån (de hade provat att ringa först) om att mammas urna nu finns och att urnsättning kan ske när som helst.

Hade inte riktigt tänkt på det så nu funderar jag lite över när det ska ske. Man har ett år på sig från dödsdagen så det finns ett par dagar att välja på…

När vi skulle välja urna satt vi och bläddrade och funderade, ända tills vi kom till den här (se bilden) som är gjord i näver. Då fanns det ingen mening med att leta längre. Mamma älskade näver och hade under många år en handväska (typ kasse) i näver. Plus att hon någon gång gick en kurs i näverflätning så hon gjorde diverse saker i näver.

Känns overkligt att hennes aska nu ligger i en sån där urna, 45 mil bort.

En vecka har gått sen begravningen och vardagen har börjat.

Det är verkligen skillnad före och efter begravningen. Tiden mellan beskedet och begravningen var intensiv och känslorna bubblade runt rätt mycket. Jobbigast var nog första dagarna och sen sista dagarna före begravningen.

Så kom själva begravningsdagen och den blev så bra på något sätt. Det var otroligt fint i kyrkan. Tårarna trillade i strid ström under nästan hela begravningen. Särskilt under avskedsstunden. Så skönt att se att jag inte är ensam i min sorg, att hon betydde något för fler människor.

Sen vände det under lunchen och fikat efteråt. Det var så härliga historier som berättades och minnen som väcktes. Efteråt har sorgen inte kommit tillbaka utan saknaden har tagit över. Lite då och då hugger det till när insikten kommer till mig. Antar att det kommer vara så nu.

Saker jag inte kan berätta, stunder vi inte kan dela, sms jag inte kan skicka, en människa jag inte kan träffa. Men minnena har jag kvar, och i mitt huvud kan jag både se henne och höra hennes röst. Dock är hon yngre och piggare, kanske är det så hon är där hon är nu?

En hel dag i Ed så jag har passat på att fixa lite.

• Klockan 9 var jag på banken och fixade med mammas bankeri. Nu ska “bara” bouppteckningen göras och skickas dit så är det klart.
• Halv 11 besiktigades lägenheten och vi tog ner de sista lamporna, barnen hjälpte till och tog ner spik och skruv från väggen. Plus tavlorna. Tidigare i veckan har städfirman städat så det fanns inte så mycket att göra.
• Vi besökte pappas grav där mamma ska ligga sen. Dels tittade vi på blommorna som låg där och dels på hur stenen såg ut.
• Åkte till stenhuggeriet och beställde tillägg på stenen.
• Åkte förbi mina gamla bostäder. Tyvärr var ingen hemma som bor där nu så vi fick bara titta lite från utsidan.

Nu är det i princip bara boupptäckningen kvar och sen kan jag göra bokslut på riktigt. Då kan foton och annat som finns kvar hemma hos oss nu tittas på när ork, tid och lust finns.

Ikväll kör vi en repris på gårdagen och äter middag hos Rasmus och Pontus. Lunchen intog barnen på torgkiosken (korv med bröd) och vi vuxna på pizzerian (barnen paddade och åt godis).

Har senaste dagarna känt mig lite orolig inför det här med själva begravningen. Helt i onödan såklart.

Idag åt vi frukost, softade lite och klädde sen på oss finkläderna och åkte till kyrkan. Barnen var nyfikna då det var första gången de var i en riktig kyrka (alltså stor stenkyrka).

Det var jättefint! Christer från begravningsbyrån tog emot och vi tittade runt. Barnen frågade och upptäckte och sen började det dyka upp personer. Det var fint att få hälsa på personer jag inte täffat på länge. Mammas kollegor varav några är mina gamla “ljusstöpartanter”, och några av mina underbara barndomsvänner, och så fina släktingar som kommit.

Så började det hela. Tårarna trillade mer eller mindre hela tiden men på ett skönt sätt. Vi sjöng, Ann-Sofie sjöng solo, prästen pratade, vi sjöng lite mer och så tog vi avsked vid kistan. Barnen var exemplariska och satt knäpptysta under hela timmen.

Sa hej då till alla och även om de flesta följde med till lunchen efteråt så kändes det skönt att kramas i kyrkan oxå.

Sen lunch och fika i två timmar där jag försökte prata med de flesta lite extra. Blev en del härliga minnen som berättades och när vi avrundade så var det en skön känsla av att faktiskt ha tagit avsked. Ett avslut på en fas i mitt liv.

Vi fortsatte dagen med ett dopp i hotellets pool och åt middag hemma hos Rasmus och Pontus (som barnen vill att vi säger så de vet vilka vi menar).