Du finns där. Du dyker upp i mina tankar titt som tätt.

Som när jag undrade varför vi hade så mycket presentpapper. Så mycket har jag väl inte köpt. Så kände jag igen ett. Det var från dig. Vi har ju dina nu.

Som när jag tänker på vad vi gör under semestern och inser att det är andra sommaren (om man inte räknar med sommaren 94 då jag stack till USA i mitten av juni) som jag inte är i Ed. Vi var inte där sommaren 2009 heller då Simon var nykläckt.

Som när jag sätter mig vid middagsbordet och sätter mig i kökssoffan som jag satt i när jag växte upp, och senare när vi hälsade på dig.

Som när jag städade skafferiet och hittade adventskalender-teet som du tyckte du sov så bra på.

Som när jag ringde vår extratelefon (ingen svarade på de andra i hemmet) och kom till telefonsvararen och min egen röst sa att jag kommit till dig.

Som när jag tappar tålamodet och blir arg på barnen och inser att jag faktiskt inte minns att du någonsin blev arg på mig.

Som när myggbetten kliar på barnen och jag minns hur du brukade göra ett kryss med dina naglar för att få bort klådan. Funkade till viss del.

Som när jag funderar över saker jag borde fixa under sommaren och ser fyra flyttlådor bredvid min säng. De fjorton som blev fyra under jullovet.

Livet går vidare, men du finns där i tankarna. Finns där för alltid, för du fanns alltid där för mig.