En sak som överraskade mig lite när jag var i Skåne på dop var att jag flera gånger fick upp tanken att “det här ska jag berätta för mamma”.

Hänger ihop med att Skåne har med henne att göra och att jag nästan aldrig åker iväg själv så här och besöker någon. Har varit så många gånger i Skåne och hälsat på före jag fick familj och det var nog min hjärna som hoppade tillbaka till det läget, och då fanns ju mamma.

Skumt var det i alla fall och jag tänkte lite extra på mamma. Fint.

Idag skulle mamma ha fyllt 89 år. Det är i höst 8 år sen hon dog så tiden har verkligen gått.

I år är andra året sorgen och tankarna är dubbla eftersom mammas vän Agneta gick bort maj 2020 och de hade samma födelsedag.

Fint att ha alla minnen dock.

Sju år. Det har idag gått sju år sen jag fick samtalet om att mamma inte längre levde.

Pratade med barnen om det och Joel är ju nu dubbelt så gammal som han var då. Simon minns henne bara vagt.

Själv minns jag mindre och mindre av de sista åren, och minns mer när hon var yngre och hade orken kvar. Livsgnistan.

Önskar att jag nu hade kunnat prata med henne. Fråga saker. Saker som jag insett att jag inte vet om henne, hennes liv och erfarenheter.

Idag är det mammas födelsedag och hon skulle ha blivit 88 år. Det är även första gången jag inte kan fira mammas väninna och min viktiga vuxna från ung ålder eftersom hon fick lämna oss förra året. Hon skulle ha fyllt 78 år och det känns så himla orättvist.

Fick även besked i veckan att en annan viktig vuxen fick lämna oss nu i april. Hon var idrottslärare och hennes man friidrottstränare i många år. Båda spelade en viktig roll under min uppväxt.

Mamma kände dem alla. Livet är verkligen här och nu.

När jag var liten var det ovanligt att inte ha båda föräldrarna i livet. Nu blir det vanligare och vanligare vilket är helt naturligt men det är ändå lite jobbigt när det händer.

Tänker ibland på när mamma var här sista gången, då hon fyllde 80 år. Hur mycket som har hänt sen dess, och samtidigt inte så supermycket i vissa aspekter. Ibland kör jag lite nostalgi och läser det jag skrivit om mamma.

Minnen är bra saker <3

Tänk att det har gått sex år sen det där samtalet. Lite kluven till att det är sex år. Det känns oerhört avlägset och det är så många andra som gått till henne sen dess att jag inte riktigt hängt med. Samtidigt så känns det som att hon är yngre i mina minnen, mer levande och nära – så det känns inte som så länge sen.

Kanske för att jag tänker tillbaka en hel del på tiden då jag gick på mellan- och högstadiet – eftersom barnen är i de åldrarna nu.

Landar mest i att det där med tid är konstiga grejer. Är glad för tiden jag fick med henne i alla fall.

Har visst lite glömt bort att fira/blogga om bröllopsdagar ett par år, men idag är det dags igen. Spetsbröllop eller 13 år som det betyder.

Vi firar inte så mycket men vi slog till med efterrätt i alla fall.

Tiden går läskigt fort och jag inser att mamma bara varit med i 7 av de 13 åren. Känns som fler för jag hör hennes röst i huvudet lite nu och då.

Vi insåg oxå att vi missat 12,5 år som tydligen även det kan firas.

Så gammal skulle mamma ha blivit idag. Fem år sen hon dog var det i december och det känns nästan som att det borde vara mer, fast samtidigt inte.

När hon fyllde 80 var hon är. Kan ha varit sista gången hon var här tror jag.

Läste tillbaka lite kring poster om mamma och är så glad att jag lät mig sörja, sakna och reflektera, och även att jag skrev så mycket. Guld värt!

Idag är det fem år sen mamma dog. Simons halva liv typ. Det är rätt konstigt med tid och död och allt sånt.

Saknaden är ju värst i början. Då vanan att höras/ses finns där. Vanan försvinner och då blir det ibland som att jag inser att mamma inte lever längre, som att jag glömt bort att hon dog. Konstigt.

Känns konstigt att hon inte vet vad som hänt oss sen hon dog. Fast hon sitter väl iofs där på molnet med pappa och sneglar ner. Finns en hel del saker jag önskar vi kunde prata om.

Jag har bytt jobb, vi har skaffat hund, vi har varit på Kreta och en massa små vardagsgrejer.

Har nu spenderat nästan en timme med att kolla på bilder från december 2014. Älskar att det finns så många bilder även om jag önskar att det fanns fler.

Det jag tar med mig är verkligen att vara här och nu, men även att ta bilder på sånt jag inte tänker så mycket på nu men som ändå är viktigt. Och att ta mig tid att tänka tillbaka, reflektera, som nu. Det ger perspektiv på nuet.

Så gammal skulle mamma ha blivit idag. Hon hann bli 81 och jag förstår inte hur fort tiden har gått. Samtidigt känns det längesen. Tid är som jag sagt tidigare skumt.

Smärtan avtar verkligen med åren som går vilket är en tröst. Och det är fina minnen som tar över, och ger mer glädje än sorg.

Fyra år har nu passerat sen jag fick det där samtalet. Tiden tickar på och hon finns där inom mig. Sorgen är oftast fint parkerad och det är bara ibland jag blir lite sorgsen. Tex när en kollega som inte alltid tänker pratade över sin sorg över att snart förlora sin mormor.

Snart.

Mormor.

Jag vet att det är olika för alla, och att alla har sin egen resa att göra, men där satt jag. Som inte har någon äldre kvar i familjen. Och personen frågade inte ens utan var helt uppslukad av sig själv.

Jag har haft tre personer i ledet bakåt, pappa (dog när jag var 6 år), mormor (dog när jag var 23 år) och så mamma som dog när jag var 40 år.

Så tänker jag att det är därför människor som står mig nära betyder så mycket för mig. De är viktiga och svåra att släppa (snackar inte släkt nu). Familjen är superviktig för mig. Barnen är till exempel hur viktiga som helst och jag vill verkligen vara med dem. Lärde mig en del av mamma som var väldigt närvarande och delaktig på många sätt.