Hopprepet kom fram rätt snabbt idag.

Jag band fast och vevade kanske 45 minuter. Helt ok i det fantastiska höstvädret. Att solen sken just där jag stod gjorde ju inte saken sämre.

Otroligt roligt att se hur de vill träna på saker. Hur många de kan hoppa, att hoppa in och ut utan att nudda repet. Joel testade att hoppa in med basketboll och fick till någon studs men det var svårt för det blev lätt en annan rytm.

Testade själv lite med enkelhopprep idag men ryggen gillade inte… Måste få till den där ryggen innan det är dags att börja med dubbelhopprep för då SKA jag vara med 🙂

Vi har ju under åren testat lite av varje. Förra hösten började vi köra med varannan spel- och varannan spelfri vecka. Funkade fint.

I somras pausade vi och körde att barnen hade spelbiljetter (3 per vecka). Det var sämre för då blev det mer tänkande på spel när man skulle bestämma om man skulle eller inte.

För någon vecka sen kom vi överens om (på barnens initiativ har jag för mig) att bytet ska ske på helgen så att man varje helg får spela en dag. Så veckorna är nu från söndag till lördag när det gäller spelande.

Imorgon börjar spelfri vecka och för första gången så har det faktiskt inte bara spelats. Det har varit king, hopprep, lite lego, lite annat.

När vi pratade om det höll Simon med om att det faktiskt kändes bättre i nacken… Huga!

Själv har jag brutit mig helt loss från Hay Day. Suget är helt borta. Gillar att testa lite nya saker för att lära mig om hur jag funkar, och vill verkligen ge barnen olika verktyg. Gissar att deras liv kommer bli en utmaning vad gäller det digitala.

Hittade lite olycksstatistik på nätet, och givetvis kollade vi Johns olycka som vi fick rapportera in på akuten. Rätt intressant att kolla vad som hänt lite här och var.

Elton hann knappt komma in idag förrän han hade två stycken medhjälpare (stjälpare?) och jag gissar att han kommer finnas i deras minnen under en lång tid framöver.

De fick sätta några kakelplattor. Joel fick även lägga klinker (bland annat den allra sista!) och när han satte upp spegeln så skrev han deras namn med limmet (efter deras förslag).

De började dessutom dagen med att hjälpa till att skrapa bort limmet på kakelplattorna (det som finns för att de inte ska skava mot varandra i lådorna) och då var de faktiskt till rätt stor hjälp.

Jag gillar att klara saker själv. Samtidigt är det otroligt skönt när andra löser problem åt en. Släp är en sån sak. Jag har fixat själv, men det var ett bra tag sen för ofta låter jag John fixa.

Eftersom badkaret vägde 118 kg och jag hade två andra paket att få med så var det inte ett alternativ att ta det i bilen. Bring verkade kosta typ 800 spänn och det fanns släp att låna gratis.

Så det blev släp. Några nissar som jobbade där fixade loss badkaret från lastpallen medan jag fixade släpet. Inte helt 100 på att jag kopplat allt rätt så jag gick in och frågade de två som jobbade där. Ingen av dem visste, men en av dem kollade iaf att blinkers och sånt funkade. Så körde jag iväg.

Aningens högre puls och rätt många blickar i backspegeln. Allt gick dock bra och vi lyckades till och med göra lite plats i vardagsrummet åt badkaret (men nu är golvytan typ slut).

John fick dock köra tillbaka släpet för min energi var slut (hade före badkarshämtningen varit och köpt tårta och strumpor) mycket på grund av min förkylning.

Strax efter 8 dök Elton upp och runt halv 5 var det städat och klart. Då var det kaklat klart på väggarna och klinkern låg på plats på golvet. Även spegeln sitter där den ska, som en smäck.

Joel och Simon har säkert ställt 100 frågor och jag beundrar tålamodet. Vi sa naturligtvis att han fick säga till om de störde, men det var lugnt.

På måndag blir det fog och på tisdag dags för inbyggd toa och badkar. Av den anledningen åkte jag och hämtade badkaret. Tänkte först att det kanske fick plats i bilen men det vägde 118 kg och såg rätt stort ut. Funderade på hemleverans med Bring men det var från 450 kr och aningens oklart hur mycket det skulle kosta för oss. Eftersom personalen inte fick tag i någon på Bring som kunde svara så valde jag att låna ett släp istället, så nu står badkaret i vardagsrummet.

Den här veckan när jag hämtat så är det barn som hoppat hopprep och en personal som stått och vevat. Jag har hittat våra barn vid kingrutan som vanligt. Tills igår när jag inte hittade Joel.

Till slut var det en av Simons klasskompisar som pekade ut för mig att Joel stod och hoppade hopprep! Simon ville oxå testa innan vi tog helg.

Vi hann hoppa en stund före middagen och då lärde sig barnen att hoppa in i pågående vev, inte bara stå still och vänta på repet.

Efter middagen drog vi ut och hoppade och då anslöt även grannen Liv som både tappade en tand (den var sjukt lös) och lärde sig hoppa, och hoppa in. Vi hoppade nog en timme totalt sett och jag och John fick mest veva.

Ser fram emot att de lär sig veva lite bättre oxå så vi kan hoppa allihopa, och sen på sikt kanske lite dubbelhopprep!!

Simon klagade lite över att tjejer är så mycket bättre på att hoppa, så vi pratade lite om varför och nu är han taggad på att träna.

Kaklet är delvis uppe på väggarna nu. Shit, jag är verkligen nöjdare än jag hade tänkt mig. Imorgon kommer Elton igen och gör klart väggarna, eventuellt även golvet.

Wow lixom. Ett badrum börjar ta form.

Igår tappade Simon en tand under skoltiden. Han visade stolt när jag hämtade. Gjorde en mental notering om att komma ihåg det senare.

Det första han gjorde när vi kom hem var att hämta en mugg, fylla den med vatten och lägga i tanden. Ställde det på sitt skrivbord. När John kom hem visade han stolt gluggen. Tanken flög förbi att jag borde lägga en påminnelse om att fixa det där.

Idag när vi fixade frukost stå ställde jag fram fruktskålen på bordet. Simon fick syn på päronen (han åt 2 päron i förrgår i hopp om att tappa sin tand) och jag såg på minen att han kom på den där muggen. I samma sekund inser jag att vi glömt bort. Tandfén hade inte varit här.

Hjärnan jobbar snabbt för att komma på något. Vi försöker säga att han ska göra sin frukostmacka först etc. Yeah right. Jag letar snabbt upp en guldpeng. Går upp samtidigt med Simon, tar mig via sängen och smiter in pengen under kudden och ser sen hans besvikna min när tanden är kvar i muggen (hugger i hjärtat vill jag lova). Spelar med och är förvånad över att tanden inte finns där och säger att ibland så kan fén ha fattat fel och lämnat under kudden.

Simon kollar, hittar pengen.

– Mamma det är ju du som lagt den där, du är tandfén. Du la den där när jag sov.

Svamlar lite om att så kanske det var för tandfén hann inte.. Bla bla bla. Hjärnan tänker vidare. Hittar en guldpeng till och innan jag går ner (Simon har redan gått ner, lite småbesviken, men ändå nöjd med guldpeng) så byter jag ut tanden mot pengen.

En bit in i frukosten nämner jag att tandfén ju faktiskt jobbar 10-8 och att han kanske kan kolla när han kommer hem. Ser hur han funderar, tittar på klockan. Springer upp. Kommer ner mycket nöjd med ännu en guldpeng (Joel muttrar såklart) och snacket om att jag är tandfén rinner ut i sanden.

Nästa tand är det tandtanten som ser till att leverera, annars!