Det där cykellåset strulade ju lite. John försökte få upp det men fick ge upp. Jag chattade en granne på lördagen som brukar ha en del verktyg och frågade om råkade ha en vinkelslip. Fem minuter senare kom han med någon slags bultsax (rätt stor men sliten). En minut senare var låset historia.

Lite läskigt hur enkelt det var att klippa upp. Och faktiskt även att leda cykeln med lås runt bakhjulet.

1. Jag kommer låsa fast cykeln hädanefter
2. Kommer köpa ett bättre lås

Min fina postcykel har ett slanglås. För ett tag sen strulade det lite. John fixade.

Idag skulle jag svänga förbi Kulturhuset och hämta nycklar till kanoter (scoutpaddling på lördag). När jag skulle låsa upp och cykla hem kärvade låset. Gick verkligen inte att få upp. En kille som satt bredvid erbjöd sig att testa, lyckades inte.

(Samtidigt som detta pågår ringde en klassförälder och undrade om jag hade sett hans barn som skulle ha gått från after school vid 5 och ännu inte var hemma. Ringde Joel som sagt hej då tidigt till honom och inte visste något. En stund senare när jag gett upp messade han att han fått tag i barnet. )

Ringde John som sa att det var en låsolja som stod hemma. Gick mot ica för att kolla om de hade. Då kom en buss. Ångrade mig och hoppade på den. Kom hem och hämtade låsolja. Länge till buss tillbaka så jag gick (en dryg km). Lite ont i ryggen just nu så rätt sur eftersom listan över saker att fixa var rätt lång (Raffe stod för ett antal punkter)

Kommer fram och sprejar i. Kärvar fortfarande. Chattar John och den ska såklart funka direkt. GAAAHH!! Bryter nästan ihop.

Vill ju inte lämna cykeln där. John föreslår att jag ska sticka hem och hämta fler lås. GAAAHHH!!

Så jag testar att ha ena handen på styret och lyfta bakdäcket (där den är låst). Småtungt men funkar. Spanar runt mig lite då jag känner mig som en cykeltjuv då jag knallar iväg. Fick pausa och byta sida ett gäng gånger men tog mig till slut hem.

Kan högtidligt lova att jag ALDRIG mer kommer använda det låset. När vi har fått upp det vill säga. Och jag kommer att låsa fast cykeln alltid för det var lite väl enkelt att knalla iväg med den låst.

Jag har alltid cyklat mycket. Så fick jag ont i axeln och domningar i armen för ett gäng år sen och sen dess står racern (som införskaffades till Vätternrundan 2003) och vilar. 1996 när jag just flyttat till Uppsala slog jag till och köpte en gul stadsmoutainbike som jag haft mycket nytta av (körde min första Tjejvättern på den!), men den har sett sina bästa år så den har förpassats till garaget (som racern) och senaste året har jag använt någon av Johns alla cyklar. I år militärcykeln. Rätt najs att cykla på men bökigt med stången. Plus att jag på alla cyklar får känningar i armen.

I våras någon gång kom jag på att jag ju kunde fixa en postcykel! De är smidiga och det skulle kanske gå att få till en lösning så att Raffe kunde sitta i en låda fram. Så vi började kolla. Precis vid skolavslutningen så hade vi napp på en en men de bara slutade höra av sig, och annonsen på Blocket var borta.

Så i fredags skickade John en länk (han har haft bevakning) till en som såg superbra ut. Plus en kärra. John svarade på annonsen (jag var på Bounce med barnen) och senare på kvällen körde vi till Spånga och köpte den. Efter lite meckande med spännband så lyckades vi få fast den på cykelstället.

Nu står den här hemma och det riktigt roliga är att vi fick med sidoväskor och en låda till främre pakethållare – där hoppas jag kunna transportera Raffe.

När Simon skulle fylla år funderade vi på en ny cykel. Perfekt present eftersom han har växt ur sin gamla 20-tummare. Vi ville undvika att han fick Joels gamla, utan han skulle få en ny (eller begagnad) som han själv ville ha och jag letade en del på blocket och bland nya cyklar. När vi pratade med Simon så visade det sig dock att hellre än att få en ny (eller begagnad) cykel, ville han ha Joels cykel. Joel hakade direkt på idén att få byta cykel, så fokus byttes snabbt till Joel.

Själv är jag ju rätt intresserad av cyklar så det kändes som ett hedersuppdrag att hitta rätt. Efter att ha skannat av marknaden på nätet insåg jag att utbudet var väldigt polariserat. En “pojkcykel” ska vara en mountainbike, med dämpad framgaffel, grova däck och tjock ram. Väldigt få undantag existerar och “tjejcyklar” ser helt annorlunda ut.  Trist att man av någon anledning vill begränsa barnen så. Den dämpade framgaffeln, däcken och ramen gör också ofta att cykeln blir väldigt tung, t o m tyngre än en “normal” vuxencykel, vilket ju inte är optimalt för ett barn som väger som en halv vuxen.

Men efter lite mer enträgna efterforskningar även utanför Sverige hittade jag märket Frog som gör lätta cyklar för barn och ungdomar ganska exakt som jag (och förhoppningsvis Joel) ville ha dem. Deras filosofi är att göra cyklarna för mindre personer, inte bara med mindre ram, utan där även vikten är lägre och t ex bromhandtagen, bredden mellan tramporna, styret och övriga komponenter är mindre. De har heller inte “kill”- och “tjejcyklar” utan bara “cyklar”. Cyklarnas storlekar är också angivna efter grenmått (och inte längd) och är väldigt lätta.

Vi bestämde oss för en Frog 73 och Joel och jag åkte till Sportson i Farsta och beställde då den inte fanns hemma. Två veckor senare hade den kommit och vi åkte dit och Joel provåkte. Vilken succé – Joel gillade den direkt och när vi kom hem cyklade han omkring på den resten av dagen.

En kollega pratade för något halvår sen att han kopplat sin trainer till datorn och kunde cykla i en virtuell värd framför datorn/TV:n. Det lät väldigt coolt men samtidigt tyckte jag att det kanske var lite overkill för min del. Sen började det dyka upp virtuella cykelpass på Strava och då väcktes mitt intresse igen. För en vecka sen beställde jag så en trainer och i tisdags kopplade jag ihop den med datorn och cyklade mitt första virtuella pass.

Trainern jag köpte är en Elite Turbo Muin B+ som är direktdriven, d v s man tar av bakhjulet på cykeln och monterar trainern istället. Fördelen är att det blir mer exakt, man slipper byta till ett trainer-däck och kanske att det blir lite enklare.

Den virtuella värden är Zwift. Det finns fler, men jag har (ännu) inte provat någon annan. Det hela funkar så att trainern mäter hur stor effekt jag genererar, skickar det trådlöst till datorn, och sen räknar Zwift ut vilken hastighet det motsvara beroende på hur mycket uppför det är. Det finns ingen återkoppling tillbaka till cykeln utan trainern blir trögare ju fortare bakaxeln snurrar, vilket gör att jag genererar mer effekt, o s v. Det känns väldigt naturligt och intuitivt.

På datorskärmen ser jag en första-persons vy av vägen där jag cyklar, och alla andra cyklister som är där och cyklar i realtid. Det finns massor med “spel-ingredienser” som att man tävlar mot andra och sig själv på delsträckor, får poäng för olika bedrifter (många pass i sträck, högsta hastighet etc). Man får även nya “saker” i spelet (tröjor, hjul, cyklar, levels) precis som i ett spel och det är som vanligt förvånande hur mycket man anstränger sig för att uppnå det där. Allt syftar till att göra den ganska tråkiga uppgiften att cykla på en trainer inomhus roligare och det lyckas verkligen! Det känns förvånansvärt mycket som att man verkligen är där, och cyklar och alla tävlingsmoment och all mätning gör att tråkigheten helt försvinner.

Hittills har jag hunnit avverkar ca 10 mil i London, Watopia (en ö i stilla havet) och Richmond och hittills har det känts ungefär som att spela ett spel, men man får motionen på köpet. Mycket lyckat och jag hoppas det håller i sig.

För den som tycker det låter intressant kan jag rekommendera den här filmen som visar hur enkelt det är att komma igång med virtuell cykling utan att det kostar en förmögenhet: ZWIFT ON A BUDGET: Indoor Cycling Explained av Shane Miller.

I lördags styrde vi kosan söderut mot Linköping och Johns syster. Det skulle ske ett cykelbyte så vi hade med en cykel ner och en annan hem. Regnet hällde ihärdigt på nedvägen och vindrutetorkarna gnisslade så vi stannade och tog en korv och bytte torkarna. Sen slutade det typ regna och det blev världens sol resten av dagen.

Vi tittade på höns (klappade lite), spelade Carcassonne, njöt av naturen och i bilen körde vi högläsning. Lunch och middag och sen lite avslutade vi med lite kurragömma i mörkret (utan ficklampor). Jag fick fnissattacker och avslöjade mig flera gånger pga det. En bra dag!

Jag har gjort mig av med två av mina cyklar – State Bicycle singlespeeden och min egentligen mest mångsidiga pendlarcykel, Nishiki Pro Air. Jag gillade aldrig Nishikin. Det var egentligen inget fel på den, men den var helt enkelt inget skön att cykla på. Lite hård och kantig och jag blev aldrig riktigt vän med den.

Jag har kvar min gamla Nishiki, men den blev sig aldrig riktigt lik efter krocken och restaureringen, så jag har under en längre tid gått och funderat på vilken typ av cykel jag “saknar”. Jag har mest använt racern både för träning och pendling, men den är inte jättebra i regn och rusk och helt otänkbar på vintern. Ett ganska långt tag var jag inne på en singlespeed-racer typ Bianchi San Jose (tyvärr omöjlig att få tag i) eller Kona Paddy Wagon, men plötslig var det något som fick mig att styra över mot cyklocross-hållet för att hitta en snabb, rolig, mångsidig och skön cykel som jag även kan ha på vintern.

Eftersom det inte har varit någon direkt brådska har jag haft en bevakning på Blocket och vid två tillfällen hört av mig när det dykt upp något intressant som dessutom har rätt storlek, men någon annan har hunnit före båda gångerna. Faktiskt överraskande lite som kommer ut på blocket, så igår tröttnade jag och åkte till Fix My Bike i Sjöstaden och tittade på deras Kona Rove AL. Komfortabel geometri, skivbromsar, enkla komponenter, plats för breda däck och skruvhål för skärmar.

De nya 2018-modellerna har precis kommit, men jag siktade in mig på den något prisreducerade 2017-modellen – exakt samma fast annan färg, och billigare. Efter lite provturer kom vi fram till att det är storlek 57 jag ska ha. Jag inkluderade även skärmar och en bättre styrlinda som tål blött/kallt väder.

Idag tog jag tunnelbanan och apostlahästarna dit och hämtade cykeln. När jag cyklade hem startade jag Strava – en app i telefonen som sparar tider och platser för cykeltuerer – men det blev något fel med tidtagningen, så när jag kom hem stod det att min medelhastighet hem var 219,4 km/tim. Jag tog det som ett gott tecken.

Lite senare på kvällen tog jag en tur i nackareservatet, både på asfalt och grus, och det är en fröjd att köra den. Går så mjukt på sina breda däck och ändå är racerkänslan där.

Häromkvällen, när vi skulle cykla iväg till något, hittade Joel inte sin cykelnyckel. Jag letade upp en reservnyckel och låste upp hans cykel, men la tillbaka reservnyckeln i sin låda och sa till Joel att det var viktigt att han hittade sin nyckel. Innan dess kunde han ju inte låsa cykeln. Sen föll hela saken snabbt i glömska hos mig.

Morgonen därpå satt jag själv och halvsov vid frukostbordet med mitt morgon-te men fick ett snabbt uppvaknande när jag såg att Joels cykel inte stod i cykel-stället. Efter lite kontrollfrågor kunde vi konstatera att den aldrig låstes igår kväll när vi kom tillbaka och att den blivit stulen. Jag kände mig lite skyldig till det hela eftersom jag sagt att cykeln inte skulle låsas så jag klädde raskt på mig en regnjacka (det duggregnade) och gav mig ut för att se om vi hade tur och att den låg slängd någonstans.

Jag finkammade stora delar av Skarpnäck och tittade i diken, tunnelbanor, busshållplatser, skogar och sonderade även utvalda delar av Bagarmossen, men ingen cykel hittades. Smått modstulen vände jag hemåt och när jag var hemma cyklade jag av någon anledning förbi huset för att kasta ett getöga på en tvärgata precis brevid huset.

Där stod den!

Någon hade höjt sadeln till max, förmodligen använt cykeln, men sedan ställt tillbaka den prydligt lutad mot ett staket precis bakom huset, helt oskadd. Skönt!

John har under en ganska lång period hållit ögonen öppna för en 24-tummare till Joel. Inte akut på något sätt men bra att ha koll. Vid halv 5 i eftermiddags så visade han en för mig och Joel. Joel gillade så jag ringde direkt. Den fanns kvar i Mälarhöjden så vi drog dit. Joel fick provcykla den och vi snackade lite om dämpningen fram som var lite skum men så hittade vi vad det berodde på och slog till.

Joel extremt nöjd med att nu ha 7 växlar. Simon ville genast byta bort sin mot Joels gamla (trots att den inte har växlar) och efter lite provcykling konstaterade han att den här är snabbare. Nu får cykelmekaren John utreda hur han sätter växlar på den.

Hittade lite olycksstatistik på nätet, och givetvis kollade vi Johns olycka som vi fick rapportera in på akuten. Rätt intressant att kolla vad som hänt lite här och var.