Att gå kurser är intressant av många anledningar. En är att komma in i nya sociala sammanhang. Navigera i nya kontexter med nya människor.

Helt plötsligt är jag inte bland de yngre med massa saker framför mig i livet utan faktiskt bland de äldre.

• De vars barn håller på att bli vuxna, och snart flytta hemifrån.
• De som har 20+ års erfarenhet av sitt jobb.
• De vars kroppar inte längre pallar vad som helst.
• De med erfarenhet att våga stå upp för sin egen skull, och även för andra som kanske inte vågar själva.
• De som börjar så smått fundera på hur deras bostadskarriär ska avslutas.
• De som förlorat sina föräldrar.
• De som faktiskt ser pensionen som ett rimligt mål ändå.
• De som allt oftare diskuterar sjukdom, mediciner, vård etc när de ses.

Intressant som tusan!

Om mamma hade levt skulle hon fyllt 92 år idag. Hon blev 81.

Hennes mamma blev 95, och min faster 102. Det är så galet olika hur gammal man blir.

Som ung tänker man inte så mycket på det men nu tycker jag att mina tankar oftare och oftare går mot såna funderingar. De år man har kvar kan dessutom vara av så olika kvalitet.

När jag pratade med mamma sista gången sa hon att det inte var roligt att bli gammal. Hon var nog klar med livet, och det var en tröst när jag två dagar senare fick beskedet att hon inte längre fanns kvar.

Jaha, dagens pepp?

I bilen idag pratade vi om att bli stoppad av polis.

– Jag har aldrig fått böter, säger jag. Och då är det ändå 18 år jag kört bil.
– Du menar 28, säger ett av barnen.

Oh shit…

Vi pratar om krig, om försvaret och om lumpen.

– När var Sverige i krig senast, undrar Simon.
– Tror det var 1814, svarar jag.
– Var du född då? frågar Simon.
– Nä, inte riktigt. Vet du när jag är född? frågar jag.
– 1975, svarar Simon.
– Nä, men nära, 1974 berättar jag.
– Va, jag bara gissade vilt säger Simon upphetsat.

Sen slutar vi prata årtal…

Jag har tänkt en hel del på ålder under min uppväxt. Min mamma var 41 när hon fick mig. Faktiskt var jag exakt lika gammal 16 maj i år, som hon var när jag föddes.

Hon var alltid (tror jag) den äldsta mamman och jag vet att jag tänkte att hon måste ha varit så gammal när hon fick mig. Nu är jag äldre och faktiskt så känner jag mig inte jättegammal. Inte gammal alls faktiskt.

När jag hälsade på Joel i skolan i fredags var det ett barn som såg mitt körkort och undrade hur länge jag haft körkort. Lät hen räkna ut det själv och blev lite småchockad av svaret. 24 år. Hur gick det ens till?

Ålder är verkligen bara en siffra, man inser det när man blir lite äldre 🙂

Idag skulle min faster Signe blivit 102 år. Men se det blev hon inte. 101, 5 fick räcka för hennes del. Grymt imponerande måste jag säga. Det var inte en dans på rosor att växa upp i fattiga Småland på 10-talet, och säkerligen inte 20- och 30-talen heller.

Många fina saker berättade hon för mig som jag vårdar i mitt minne. Saker som både hon och min pappa fick uppleva. Fina är de nog mest för mig eftersom jag inte har så mycket kontakt med den sidan av släkten och för att de målar upp bilder som jag inte känner till egentligen.

Funderar ibland på hur mycket min faster fick vara med om under sin livstid. Lite som jag tänker på Dagny, 100-åringen som bloggar.

Där snackar vi perspektiv!

Ett test som cirkulerat lite på fejan. Det visade sig vara ett vanligt test och inte en facebook-app.

När jag läste svaren och insåg vilka jag själv valde var jag säker på att få typ 85, men icke. Så vår gissning är att ingen blir över 40.

Vilken är din mentala ålder?