Skogen. Jag växte upp i skogen, typ. Vi hängde mycket i skogen. Jag orienterade ett antal år. Det var helt enkelt mycket skog i mitt liv.

Så flyttade jag från Ed och skogen. Först nu med hund tycker jag att jag återigen hittat tillbaka till skogen. Åren på folkhögskola var inte mycket skog (kanske liiite mer i Skinnskatteberg än Värnamo), i USA var det definitivt inte det (minns egentligen mest en naturupplevelse i Oklahoma, på gränsen till Kansas där vi såg bältdjur och badade i flod) och åren i Uppsala bjöd inte heller på särskilt mycket skog. I Orminge var det en hel del promenader i skogen som jag minns det.

Så flyttade vi hit, och det var så himla bra med Flaten och Nackareservatet i närheten. Men faktum är att det tog ett par år innan vi ens badade i Flaten.

Visst, vi har varit ute en del med barnen men jag har aldrig lärt känna skogen, eller känt mig hemma där. Så någon gång i augusti började vi gå lite längre promenader mer Raffe och sen har det blivit mer och mer. Jag har utforskat de skogar vi har i närheten. Nu känner jag mig hemma. Promenaderna känns ganska korta – för att det känns som hemma – min skog.

Och jag älskar det!