Har hittills inte blivit besviken på en bok av Alex. Inte heller den här gången. Kunde knappt sluta läsa. Trots att det egentligen inte är spännande, det bara finns driv ändå.

Det är smärtsam läsning på flera nivåer. Att hoppas att ens mormor vågar lämna ens morfar är i det här fallet som att önska att man själv inte fanns. Fast jag förstår.

Han är tydlig med att det är en roman men det är mycket som är sant får jag för mig, och känslan är att han mest har skarvat lite här och var, fyllt i några luckor men att en stor del sanning finns där.

Jag har så svårt att få ihop den mediala personen Alex med den personen som lyser igenom i hans böcker. Intressant är det iaf och jag kommer att fortsätta läsa hans böcker.

Boken passar utmärkt in i det som, åtminstone för mig, har fått mer fokus senaste åren – hur kvinnor egentligen har det. Och här då, framför allt har haft det. Önskar att jag kunde prata med min mormor, med mamma och även pappa om hur de såg på alla dessa saker, men när de fanns kvar i livet hade jag inte det fokuset alls – inte medvetet iaf.