Har hittills inte blivit besviken på en bok av Alex. Inte heller den här gången. Kunde knappt sluta läsa. Trots att det egentligen inte är spännande, det bara finns driv ändå.

Det är smärtsam läsning på flera nivåer. Att hoppas att ens mormor vågar lämna ens morfar är i det här fallet som att önska att man själv inte fanns. Fast jag förstår.

Han är tydlig med att det är en roman men det är mycket som är sant får jag för mig, och känslan är att han mest har skarvat lite här och var, fyllt i några luckor men att en stor del sanning finns där.

Jag har så svårt att få ihop den mediala personen Alex med den personen som lyser igenom i hans böcker. Intressant är det iaf och jag kommer att fortsätta läsa hans böcker.

Boken passar utmärkt in i det som, åtminstone för mig, har fått mer fokus senaste åren – hur kvinnor egentligen har det. Och här då, framför allt har haft det. Önskar att jag kunde prata med min mormor, med mamma och även pappa om hur de såg på alla dessa saker, men när de fanns kvar i livet hade jag inte det fokuset alls – inte medvetet iaf.

– livet är inte kronologiskt. Vill läsa Rum men tänkte att det nog var bra att läsa Tid först, och det tror jag var rätt val. Har ju gillat Alex tidigare böcker, och bloggen för massa år sen. Sen har jag nog valt att inte följa honom så mycket. Poddar är ju inte för mig och jag har fått för mig att jag inte pallar lyssna på dem.

Här är det dock ett format jag gillar. Gillar verkligen tankarna om tid. Hur de vänder och vrider på det. Och hur sant det faktiskt är att livet faktiskt inte är så kronologiskt som man kan tro.

Ibland när jag läser känner jag mig förvånad över hur andra människor tänker (man får verkligen en känsla av att komma nära) och andra gånger är igenkänningen riktigt hög. Ur led är tiden heter ett kapitel och där garvade jag högt när Sigge berättar om hur han blir sin pappa. Att föreläsa istället för att möte. Båda vuxna i det här hushållet pysslar med det skulle jag säga.

Känner mig ofta lite lättad när jag läser såna här böcker, dels för att en del tankar även är andras, men framför allt att jag inte jagar något i det förflutna så som dessa båda verkar göra. Skönt oxå att vi människor är olika!

Boken är uppdelad i några områden; Då, Nu, Sen och Bortom tiden. Gillart!

Adlibris, Bokus, Cdon

Alltså vilken bok. Gillade ju verkligen hans bok om sin pappa men minns tyvärr inte så mycket nu (men det är snart 7 år sen…). Tyvärr så valde jag att testa ljudbok, vilket på ett sätt är bra för att höra Alex själv läsa är starkt men jag är en usel ljudbokslyssnare. Tappar fokus, glömmer bort att jag lyssnar etc.

Den här är smärtsam att läsa. Det gör på riktigt ont i mig. Att höra hur det är att växa upp med en alkoholiserad mamma är inte roligt någonstans. Det ger en väldigt bra bild av hur barn är, hur de trofast finns där. Drömmer. Hoppas. Tror. Önskar. Och blir besvikna.

Boken knyts ihop på ett fint sätt på slutet och det trillar ett par tårar. Kanske för att jag känner igen en del i det (ej alkoholen dock). En äldre pappa som dog tidigare, och tankar kring allt man kanske borde prata om men inte riktigt får tummen ur. Att förlora en förälder.

Läsvärd på så många sätt!

Storytel, Adlibris e-bok

Boken med världens längsta titel (man får reda på var det kommer ifrån i boken). Gillade ju hans förra bok och inte heller den här gången blev jag besviken. Jag gillar verkligen sättet han skriver. Det finns ett driv för även utan egentlig spänning i boken så finns det en drivkraft som gör att boken är svår att lägga ifrån sig. Man vill hela tiden läsa lite till, så givetvis tar den slut alldeles för fort. Jag hoppas att han kommer skriva fler böcker.

Han är självutlämnande (eller så är han bra på att hitta på) vilket gör att man känner igen sig i vissa saker och tankar. Roligt att läsa om hur de träffas och hur han tänker.

Lite förvirrade blir jag dock ibland i boken för jag tycker mig känna igen vissa nutida händelser och bloggen jag följde startade där boken slutar, och boken jag har läst släpptes före bloggen startade. Kanske har det varit tillbakablickar i bloggen? Nu skriver han förresten på en ny blogg eftersom han la ner den gamla när dottern Charlie fyllde 1 år.

Nåja, den är läsvärd och jag har definitivt kvar honom som en av mina favoriter, även om förra boken var snäppet intressantare.

Tänk vad jag känner igen Charlie, Alex och Amanda från bloggen. Det är från bloggen som jag hade koll på att han skrev en barnbok och höll utkik efter den. Emma Adbåge har ritat och det är speciella bilder, hon har verkligen fångat Charlie i Nicki (som hon heter i boken).

Gillar dialogformen mellan Alex och Charlie (förlåt Nicki) och känner igen den ifrån bloggen.

Boken riktar sig till barn 3-6 år och det var så jag höjde på ögonbrynet vid något tillfälle (så van har man blivit vid tillrättalagt och rumsrent språk).  Joel hade lite svårt att hänga med i allt kändes det som men när vi kom till sidan för själva festen så tittade han och log en stund innan han verkade smälta vad det var som hände och började skratta högt!

När vi läst klart boken ville Joel absolut läsa den en gång till.

Dagen efter läste jag den för båda barnen och när vi kom till festsidan så gjorde jag höga pruttljud och båda barnen skrattade så de kiknade och gjorde även de pruttljud. Det lär defintivit vara en bok som kommer att läsas fler gånger! Bajs går helt enkelt hem hos barn 🙂

De får dock ta och uppdatera baksidetexten för det är nu flera månader sen Alex la ner sin blogg om sin Charlie.

Så bra han skriver. Jag är helt såld.

I somras hittade jag hans nya blogg av en slump – om att han just blivit pappa. Läste skeptiskt vad han skrev. Eftersom han skrev om det som vi just upplevt (få barn) så fastnade jag och ganska snart fick jag revidera hela min bild av Alex. En bild jag skapat av sånt jag hört för jag läste aldrig hans förra blogg.

När boken kom på pocket slog jag till direkt. Läste ut den på väg hem idag och fällde en och annan tår på tunnelbanan. Gick inte att hejda för han skriver så fint om relationen till sin pappa. Han kan beröra.

Hoppas verkligen att det kommer fler böcker!