I rätt många år har jag haft en surdeg som kallas digitalisera videoband. I sommar när jag försökte få lite bättre ordning i hobbyrummet så stod två lådor där och sneglade på mig. Fick en sladd för detta i födelsedagspresent för rätt många år sen, och vi hade sparat tre apparater. Nu kände vi att vi kanske inte digitaliserar själv utan lämnar in, men vi behövde ju veta mer exakt vilka vi skulle lämna in… Jag hade usel koll på mina band märker jag för bara ett fåtal var uppmärkta. Suck.

Nåja, John tog tag i det och glodde igenom början och slängde de som var sånt som vi bara spelat in från tv. Kollade upp vad det skulle kosta och kände lite tvekan. John började mecka lite, och köpte till slut en ny sladd (vi kunde inte hitta skivan som borde ha följt med…) – Plexgear Moviesaver 600. Sen har det rullat på. Snacka om att det känns konstigt att se! Jag laddar för en höst där jag ska kolla lite mer men i stora drag finns följande:

• Många timmars intervjuande och babbel från sex veckor i Belfast (och i Skinnskatteberg) våren 1996
• Emma som kom och hälsade på i USA sommaren 1996
• Sabina som filmade när våra mammor var och hälsade i USA på julen 1994
• Modevisning av sånt vi sytt på Värnamo folkhögskola våren 1994

Det mesta var ju första punkten och där var det otroligt intressant att se människor och miljöer som jag faktiskt inte kommer ihåg. Kanske om jag letar i minnet men inte direkt. Händelser vi pratade om som jag inte ens kan tvinga mig att komma ihåg. Inser att det där minnet inte är att lita på.

Däremot blir jag nostalgisk över de människor som jag ser, som jag inte längre har kontakt med, eller ens har träffat sen dess. Hur har deras liv blivit? Kände jag dem verkligen?