Vi går ofta nära ett område kring Skarpnäcksgården. Där finns människor som inte får plats på så många andra ställen i samhället. På gott och ont.

Raffe brukar känna det på doften tror jag. Att de är påverkade av något. Jag har oftast örnkoll på människor som rör sig i närheten för att kunna undvika om det går.

Ikväll gick vi över gräsmattan och jag såg en person en bit bort. Fick en känsla av att han ville något.

Mycket riktigt, han ropade hej när han närmade sig. Raffe började givetvis skälla så jag hejade tillbaka och ropade att han skäller på alla han inte känner och så gick jag vidare.

När vi gick på vägen en bit bort ser jag hur han kommer gående igen. Raffe fick sin middag som jag kastar (en mat i taget) vilket gör att det går sjukt långsamt så givetvis kom han ikapp. Han sa något men Raffe började skälla samtidigt så jag fick hålla i Raffe.

– Ursäkta vad sa du frågar jag.
– “Jag har käk” säger han.
Har han käk tänker jag. Ah, eller vänta. Åh han menar tjack.
– Amfetamin fortsätter han.
– Ah, det är bra tack svarar jag.

Han nickar och vänder sig om och jag fastnar lite i mitt leende och går vidare.