Vi går ofta nära ett område kring Skarpnäcksgården. Där finns människor som inte får plats på så många andra ställen i samhället. På gott och ont.

Raffe brukar känna det på doften tror jag. Att de är påverkade av något. Jag har oftast örnkoll på människor som rör sig i närheten för att kunna undvika om det går.

Ikväll gick vi över gräsmattan och jag såg en person en bit bort. Fick en känsla av att han ville något.

Mycket riktigt, han ropade hej när han närmade sig. Raffe började givetvis skälla så jag hejade tillbaka och ropade att han skäller på alla han inte känner och så gick jag vidare.

När vi gick på vägen en bit bort ser jag hur han kommer gående igen. Raffe fick sin middag som jag kastar (en mat i taget) vilket gör att det går sjukt långsamt så givetvis kom han ikapp. Han sa något men Raffe började skälla samtidigt så jag fick hålla i Raffe.

– Ursäkta vad sa du frågar jag.
– “Jag har käk” säger han.
Har han käk tänker jag. Ah, eller vänta. Åh han menar tjack.
– Amfetamin fortsätter han.
– Ah, det är bra tack svarar jag.

Han nickar och vänder sig om och jag fastnar lite i mitt leende och går vidare.

I julklapp fick jag en utflykt till Stendörren och i tisdags omvandlade jag den till verklighet. Vi hoppades att påsklovet men inte en påskdag skulle göra att det inte var så mycket folk och vi hade rätt i den gissningen. Inte ensamma men vi kunde gå runt tämligen själva. Barnen var lite förvånade över hur långt det var, de trodde de valt något i Stockholmstrakten. Efteråt var de dock väldigt nöjda och kunde gladeligen tänka sig att åka dit igen.

Vi grillade korv och hade med kladdkaka. Barnen friklättrade på klippor en hel del, hoppade och utforskade och Raffe var frustrerad eftersom han inte riktigt hänger med överallt. Han sov dock extremt gott efteråt.

– Får jag 200 spänn om jag badar, frågar Simon vid ett tillfälle när vi är på väg tillbaka.
– Sure
– Hmm… kan jag inte få 500 kr istället, det är rätt kallt, säger Simon och jag garvar nej
– Va, får jag oxå 200 om jag badar frågar Joel
– Självklart

Ett par minuter senare har Joel kastat sig och doppat hela kroppen (utom huvudet). Simon är lite paff över hur fort det gick och aningens tveksam men lyckas till slut doppa sig och jag swishade dem belöningarna.

Suveränt med en övningskörare för då blev resan till lite nytta oxå. Joel körde både dit och hem.

7 maj 2005 var vi på exakt samma ställe, då med Anna. John kände igen sig, jag inte alls.