I onsdags drog Joel in till stan för att träna med parkourvänner (de är i Engelbrektshallen och kör volter etc). Han har gjort det ett antal år och jag har oftast åkt in och hämtat. Sen har han övningskört hem. Det slutar nämligen ganska sent.

Den här gången tog han bilen själv!

Han skickade en bild på parkeringskyltarna och ringde upp för att kolla. Vi var överens om att det var gratis att parkera. Det höll på 20-22.

Eftersom vi brukar vakna rätt tidigt så går vi och lägger oss rätt tidigt. När vi ligger och läser ringer Johns mobil. Okänt mobilnummer. Bäst att svara för man vet ju aldrig.

Någon börjar prata om bil och garage. John blir förvirrad. Sen inser han att det är vår bil han pratar om, och att den står parkerad framför någon typ av garageport. Snubben är inte superglad och snackar om att bogsera bort bilen. John förklarar att det är hans son som är i stan och att han ska kontakta honom och se till att han flyttar bilen. Lovar att sms:a.

Han ringer Joel. Ingen svarar och han kommer till svararen. Ringer ett par gånger till. Messar snubben att vi fortsätter försöka nå honom. “Ni får en kvart”. Det är då ca 30 minuter tills träningen är slut…

Vi provar båda. Testar sms. Testar messenger. Testar discord. Pulsen hög. Jag provar att ringa ett nummer jag hittar till Engelbrektsskolan (minns att Joel snackat om någon vaktmästare som de sett ibland och hoppas) men inget svar.

Efter ca total 20 minuter tror jag så svarar äntligen Joel. John ger skarpa instruktioner om att direkt bege sig ut och flytta bilen.

En kvart senare ringer Joel upp. Ingen snubbe var där och han förklarar att det faktiskt inte var så tydligt utmärkt med garageporten (ska be honom ta en bild nästa gång). Han hade dissat flera platser pga just skylt om garageport.

Jag som trodde jag skulle sova vid 21.30 hade fått upp pulsen så jag var vaken till typ 23. Det är så man får många böcker lästa…