Vi har alltid haft jobbiga lämningar med Simon. Under hösten i skolan har det funkat väldigt bra dock. Tills för någon vecka sen då det blev väldigt jobbigt att säga hej då igen. Mitt bottenrekord var 40 minuter.

Så vi pratade om det, funderade tillsammans (även med Simon) och det gick lite lättare.

Som förälder är man då väldigt väldigt väldigt lyhörd på morgonen för att det inte ska gå in i fel hjulspår.

En dag sista veckan så utspelade sig följande.

Lämning ute och jag säger till Simon med glad röst att han väl kan följa med bort till kanten av staketet så kramas vi där. Jag ska nämligen till tunnelbanan och det hållet är närmast.

– Men vaaaarfööööör säger Simon med lite ledsen röst. Jag vill säga hej då här borta.
– Men det blir närmare där borta säger jag.
– Määäään, klagar Simon.
– Okej, säger jag glatt och vi knallar ditåt (jag är lite nervös att vi redan gått i fel spår).

Simon följer efter mig lite längre än vanligt och jag blir lite orolig att det ska bli svårt att säga hej då. Där vi är lite avskilt oxå så lite svårare att få någon personal att upptäcka oss och kunna hjälpa till. Vi kramas snabbt och säger hej då.

– Mamma, spring!

Och jag springer, springer och vänder mig om och vinkar och ropar hej då. Simon ropar hej då och vinkar och ser glad ut.

Jag kommer runt hörnet på byggnaden och börjar gå, lättad (och lite flåsig).