Vi har alltid haft jobbiga lämningar med Simon. Under hösten i skolan har det funkat väldigt bra dock. Tills för någon vecka sen då det blev väldigt jobbigt att säga hej då igen. Mitt bottenrekord var 40 minuter.

Så vi pratade om det, funderade tillsammans (även med Simon) och det gick lite lättare.

Som förälder är man då väldigt väldigt väldigt lyhörd på morgonen för att det inte ska gå in i fel hjulspår.

En dag sista veckan så utspelade sig följande.

Lämning ute och jag säger till Simon med glad röst att han väl kan följa med bort till kanten av staketet så kramas vi där. Jag ska nämligen till tunnelbanan och det hållet är närmast.

– Men vaaaarfööööör säger Simon med lite ledsen röst. Jag vill säga hej då här borta.
– Men det blir närmare där borta säger jag.
– Määäään, klagar Simon.
– Okej, säger jag glatt och vi knallar ditåt (jag är lite nervös att vi redan gått i fel spår).

Simon följer efter mig lite längre än vanligt och jag blir lite orolig att det ska bli svårt att säga hej då. Där vi är lite avskilt oxå så lite svårare att få någon personal att upptäcka oss och kunna hjälpa till. Vi kramas snabbt och säger hej då.

– Mamma, spring!

Och jag springer, springer och vänder mig om och vinkar och ropar hej då. Simon ropar hej då och vinkar och ser glad ut.

Jag kommer runt hörnet på byggnaden och börjar gå, lättad (och lite flåsig).

För nästan tre veckor sen besökte jag en ny naprapat för mig rygg. Han är inte ny längre. Har varit där ett antal gånger sen dess och nästan tappat hoppet.

Idag hade jag en horribel lämning (Simon och jag har kommit på att vi inte ska kramas före vi går, inte så länge iaf, för då blir han ledsen och vill verkligen inte säga hej då – tog 30 minuter idag…) för att sen ta bilen in till stan till naprapaten. Var mycket trafik såklart så fick ringa och säga att jag kom lite sent. Hittade en parkering ganska nära och när jag vände runt för att titta bakåt när jag fickparkerade kändes det en hel del i ryggen. Suck.

In på behandling och sen ut till bilen. Gjorde samma manöver och faktiskt så kändes det inget! Det var länge sen jag kände mig så här bra. Har vilat mig i form den här gången eftersom jag fick ont av övningarna. Nu känner jag mig redo att göra lite övningar så smått igen.

Kanske finns det hopp?

Idag var det återigen min lämning. Lite orolig för repris.

Morgonen gick dock hur bra som helst. Inget tjat, inte några höjda röster och inget gnäll. Istället mys och kramar som krydda i mörkret.

I god tid var vi dessutom och barnen sprang glada iväg till sina kompisar.

Känns bättre att sitta på t-banan idag.

Det har varit en bra start på hösten. Enkla mornar och glada barn.

Igår lämnade John, det var kallt. Kläder skulle på och saker ska med. Gick sådär tror jag. Jag erbjöd mig att lämna idag då jag ändå skulle jobba hemifrån.

25 minuter. Det tog 25 minuter att klä på barnen. 30 sekunder att klä på mig själv. Vi blev sena. Såklart. Jag halvnöjd med att ha hoppat jämfota och vrålat ut hur trött jag är på detta käbbel.

Detta trots att de själva fått välja vilka kläder de vill ha (gick iofs sådär). Men vi pratade om det på väg till förskolan och nu är planen att kolla igenom kläder i eftermiddag så att de har koll på vad de vill ha. Resten plockar vi bort.

Vanliga kläder går dock lysande numera, precis som själva lämningarna. Alltid något 🙂

I vintras gjorde vi om så att jag bara lämnade en dag per vecka för jag pallade inte att lämna. Nu har det av någon anledning blivit många lämningar för mig så här i början och döm om min förvåning när det har gått hur bra som helst.

Obeskrivlig känsla faktiskt. Som idag.

Väckte barnen halv 7. De vaknade efter en stund och jag bar ner en i taget. De åt frukost tillsammans med mig och sen ville de gå upp och leka. Klockan var bara 07:10 så det var ok. Sa att jag bara skulle plocka bort frukosten och sen komma upp och hjälpa dem med kläder.

När jag kom upp hade båda klätt av sig (vääääääääldigt ovanligt med Simon) och valt kläder. Joel fixade tandborstarna när jag hjälpte Simon på med kläder. Simon ville sen borsta själv.

Sen byggde vi lego i en kvart.

De fick på sig ytterkläder och vi gick till dagis. Simon började direkt leka och vinkade lätt hej då. Vidare till skolan där det var samma visa. Vips kunde jag gå till t-banan och hann med det planerade tåget och då hann i tid till min kund i Danderyd.

Jag hoppas det är att de ska till olika ställen som faktiskt spelar större roll än vi trott.