Resan vi gjort kring Simons mående har bestått av så sjukt mycket väntan. Vilket oftast är lika med waste. Det tog oss två år att komma till en diagnos.

8 februari fick habiliteringen remissen från stället som ställde diagnosen. Exakt 30 dagar senare (de har 30 dagar på sig) fick jag ett sms om att jag nu skulle göra en webbkurs. 30 dagar då vi inte kommer vidare kring detta.

Från 10 mars så sköt jag upp det till 16 mars eftersom jag trodde det var en större grej. Det tog max 30 minuter visade det sig. 6 dagar som vi inte kom vidare.

Idag fick jag mejl om att vi nu har konto på habiliteringens sajt och kan boka kurser. Innan vi får tillgång till allt måste vi dock gå en kurs. Som tur är finns det digitalt så då tänkte jag beta av den direkt. Men där gick jag bet. Trots att det är digitalt och jag styr den själv (dvs inga inbokade sessioner) så har de maxantal och startdatum. Jag är nu anmäld till en kurs (den första möjliga) som startar 30 mars, dvs i 10 dagar måste jag vänta på att få dra igång kursen. 

Det är oxå först efter den här kursen vi kan söka till ett lokalt habiliteringscenter för att få mer stöd för Simon. Gissar att det är kö.

Ibland när jag tillåter mig att tänka mer på alla dessa saker känner jag för att bara bryta ihop. Hur kan det få vara så här? Jag fattar att jag inte ser andra sidan av det men det skiter jag ärligt talat i. Så här kan det inte få vara.