Idag är det 30 år sen jag satte mig på ett plan efter att ha kramat mamma hejdå och flög över atlanten till USA. Ett äventyr jag verkligen längtat efter. Jag hade fixat en familj via “The au-pair magazine” som någon Tage (?) råddade (före internet…). Skulle till Newburyport, strax norr om Boston, i Massachusets.

Förra veckan letade jag upp dagboken för att läsa tillbaka och minnas. Önskar att jag skrivit ännu mer såklart, men det framgick verkligen att jag ganska snabbt kände att det inte var en match mellan mig och familjen. Våndan över att att göra mamman besviken, att inte veta vad jag skulle göra etc. Jobbigt att läsa tillbaka. Att prata med mamma i telefon och inte vilja oroa henne.

Som tur var kände mamman det på sig. Personen som tog hand om barnen när jag kom, kunde stanna längre och jag pratade i telefon med en tjej jag snackat med på folkhögskolan precis före hon slutade (som varit au-pair och denna sommar var tillbaka och hälsade på utan för Washington DC hos sin familj – och jobbade i en annan). Hon sa att jag kunde komma dit, de hade kanske en familj som behövde någon.

Så exakt en vecka efter att jag kom till Boston, satte jag mig på en buss till flygplatsen, tog planet tillbaka till New York där jag efter lite letande hittade plats på ett plan till Dulles Airport utanför DC (fått direktiv om att åka dit för då kunde hon hämta upp mig). Lyssnade på på Nordman på min portabla cd-spelare och spanade på folk på flygplatsen medans jag väntade.

Kollade igenom fotoalbumet förut idag men insåg att jag hade noll bilder på mig själv. Före selfisarnas tid kan man lugnt säga. Kanske återkommer jag med mer från mitt år i USA, så här 30 år senare!