Idag är det 30 år sen jag satte mig på ett plan efter att ha kramat mamma hejdå och flög över atlanten till USA. Ett äventyr jag verkligen längtat efter. Jag hade fixat en familj via “The au-pair magazine” som någon Tage (?) råddade (före internet…). Skulle till Newburyport, strax norr om Boston, i Massachusets.

Förra veckan letade jag upp dagboken för att läsa tillbaka och minnas. Önskar att jag skrivit ännu mer såklart, men det framgick verkligen att jag ganska snabbt kände att det inte var en match mellan mig och familjen. Våndan över att att göra mamman besviken, att inte veta vad jag skulle göra etc. Jobbigt att läsa tillbaka. Att prata med mamma i telefon och inte vilja oroa henne.

Som tur var kände mamman det på sig. Personen som tog hand om barnen när jag kom, kunde stanna längre och jag pratade i telefon med en tjej jag snackat med på folkhögskolan precis före hon slutade (som varit au-pair och denna sommar var tillbaka och hälsade på utan för Washington DC hos sin familj – och jobbade i en annan). Hon sa att jag kunde komma dit, de hade kanske en familj som behövde någon.

Så exakt en vecka efter att jag kom till Boston, satte jag mig på en buss till flygplatsen, tog planet tillbaka till New York där jag efter lite letande hittade plats på ett plan till Dulles Airport utanför DC (fått direktiv om att åka dit för då kunde hon hämta upp mig). Lyssnade på på Nordman på min portabla cd-spelare och spanade på folk på flygplatsen medans jag väntade.

Kollade igenom fotoalbumet förut idag men insåg att jag hade noll bilder på mig själv. Före selfisarnas tid kan man lugnt säga. Kanske återkommer jag med mer från mitt år i USA, så här 30 år senare!

Ikväll startar Vätternrundan och ikväll är det oxå 21 år sen jag gick i mål efter att ha cyklat de där 30 milen. När det hade gått 10 år skrev jag lite om det. Galet hur det faktiskt har gått 21 år.

Roligt att göra det tillsammans med Sara dessutom. Då hade vi känt varandra i 13 år, nu 34.

30 mil. På cykel. På mindre än ett dygn.

21 år senare åker jag fortfarande förbi Vättern och spanar ut, och funderar på hur tusan det är möjligt att vi lyckades.

28 år gammal. Pannben och en ganska bra grundtränad kropp.

Aldrig varit sugen på att göra det igen. Tjejvättern har jag ju gjort igen, och det finns även halvvättern. Tyvärr är det lite klurigt med cykling och min axel/arm som domnar när jag är fast i cykelställning. Så jag skyller på det och är nöjd med vad jag gjorde då för massa år sen. Nu kan jag ha fokus på annat i livet!

Delar av vägen Ed – Stockholm har jag åkt under många år. När jag åkte till och från begravningen poppade det upp lite minnen här och var. Under de här åren har stora delar av sträckan från Åmål till Sthlm byggts om men Åmål – Ed har inte förändrats särskilt mycket. Mer än att jag numera uppskattar den fantastiska naturen.

• Hela sträckan Åmål-Ed är ju fylld av minnen. Hur våra föräldrar turades om att skjutsa oss dit på söndagkvällarna, och hur vi övningskörde.
• Färskaste minnet var efter Säffle – Segmon. Det var där oljelampan lyste och pep första gången på husbilsturen och där Simon kräktes.
• Karlskoga är lite längre tillbaka. December 1995 när jag och två grabbar från Bengtsfors skulle åka från Skinnskatteberg till Dalsland för jullov. I deras inte helt nya bil. Det var rejält kallt och helt plötsligt la bilen av. Vi blev bogserade till Karlskoga och en mack där vi fick värma upp det som frusit. Jag ringde mamma som skulle möta upp från någon telefonkiosk (det här var ju före mobilernas tid). Vi kom hem men bra mycket senare än planerat.
• Grums innebär halkbana som jag gjorde hösten 1992. Eftersom det inte fanns stadstrafik i Åmål så var halkbanan en heldagsutflykt typ. Halkbana och sen stadskörning i Karlstad.
• Örebro där jag minns en gång när jag flyttat till Sthlm och mamma skulle köra hem efter att ha hälsat på (tror jag varit i Ed och hämtat mer saker så den vägen körde vi tillsammans). Jag hade årskort på SJ så jag körde till Örebro och tog tåget tillbaka därifrån och mamma kände sig ok med att köra till Ed själv.
• Många ställen har vi pausat med kidsen när de var små. Badat i Karlskoga, fixat kräk på ett antal mackar. Lite så.
• Strax runt Grums finns en golfbana och en vääääldigt lång backe. Där gick fläktremmen sönder i en golf vi hade då vi varit i Kil på någon friidrottstävling. Tror jag iaf. Kan ha varit helt annorlunda…
• Utanför Säffle (tror jag det är) finns det en bollhall och där var det flera år en orienteringstävling som jag har vaga minnen av.
• Så har vi Våtsjön som är nästan exakt halvvägs där Agneta alltid ville stanna (tror mamma och hon åkte samtidigt några gånger). Framför allt när vi hade lånat Rolands skåpbil och körde saker till Uppsala (och även hämtade fåtöljer från Malin i Sthlm – en finns kvar och bor hos Cia nu).
• Någon period på E18/E20 var det två Stockholmsskyltar efter varandra med olika längd kvar. Tog ett tag innan jag klurade ut varför. Numera är det samma sträcka.

Idag är det fem år sen mamma dog. Simons halva liv typ. Det är rätt konstigt med tid och död och allt sånt.

Saknaden är ju värst i början. Då vanan att höras/ses finns där. Vanan försvinner och då blir det ibland som att jag inser att mamma inte lever längre, som att jag glömt bort att hon dog. Konstigt.

Känns konstigt att hon inte vet vad som hänt oss sen hon dog. Fast hon sitter väl iofs där på molnet med pappa och sneglar ner. Finns en hel del saker jag önskar vi kunde prata om.

Jag har bytt jobb, vi har skaffat hund, vi har varit på Kreta och en massa små vardagsgrejer.

Har nu spenderat nästan en timme med att kolla på bilder från december 2014. Älskar att det finns så många bilder även om jag önskar att det fanns fler.

Det jag tar med mig är verkligen att vara här och nu, men även att ta bilder på sånt jag inte tänker så mycket på nu men som ändå är viktigt. Och att ta mig tid att tänka tillbaka, reflektera, som nu. Det ger perspektiv på nuet.

Igår var det exakt ett år sen min kursare Karin dog av cancer. Idag har jag plockat aroniabär, och de senaste åren är det vår granne Bengt som plockat dem. Bengt dog i cancer i april.

Härom dagen sa Simon något om att jag inte gråtit på länge. Varpå jag sa att så kanske det var.

– Eller så är det så att du inte sett att jag gråtit, fortsatte jag.
– Va, har du gråtit på jobbet? frågar Simon förvånad.

Berättade att rätt ofta tåras mina ögon på t-banan faktiskt. Då får tankarna lite plats och saknaden efter mamma kommer. Eller över andra hemska saker som händer i världen. Just nu känns det som att det bara är att välja och vraka.

Han är iaf väldigt underbar Simon för om han ser att jag gråter så kommer han alltid och kramar mig.