I förra veckan ringde dagis en dag och undrade om vi hade lust att hjälpa dem hämta en scen från en annan förskola i Skarpnäck. Självklart!

Så i onsdags jobbade jag hemifrån och då passade vi på. Jag hämtade upp en av personalen med bilen och så åkte vi till den andra förskolan. Scenen var rätt mycket tyngre än vi tänkt oss.

En personal där gick för att leta efter en pirra och under tiden testade vi att lyfta och det gick. Vi bar ut och det fanns ingen pirra så vi fortsatte bära. Den gick precis in i bilen utan att behöva fälla hela baksätet (och då ta loss Simons bilstol…).

Sen bar vi in den och ställde på plats. Blev kanon och underarmarna fick ett rejält träningspass kan jag lova. Nästan så det fortfarande känns faktiskt…

Nu är det jullov för barnen. Först 9 januari är det dagis igen.

Jag och John lärde oss dock förra året att det faktiskt är lite mycket att gå hemma alla i två veckor så här års? Således kommer en av oss att jobba på vardagarna.

Simon vaknade med feber igår så John vabbade. Efter att ha sovit på förmiddagen så var han ändå tillräckligt pigg och feberfri för att kunna följa med till dagis och fira lucia där.

Vi inledde på småbarnsavdelningen där det tändes ljus och sjöngs. Simon satt i mitt knä (precis som många andra barn) och följde med i handrörelser och sjöng ibland.

Sen gick vi över till storbarnen. Där stod de förväntansfulla barnen och spanade efter sina föräldrar. Joels ansikte sprack upp i ett stort leende när han fick syn på oss. Sen släckte de ner och började sjunga. Barnen sjöng helt själva 6-7 sånger.

Sen var det fika på pepparkakor och lussekatter som barnen bakat senaste tiden. Mycket trevligt!

Läste på dn.se idag om att försäkringskassans nye VD, Dan Eliasson, vill skrota intyget från dagis när det gäller VAB. Det har tydligen inte gjort någon skillnad.

Det vore helt fantastiskt! Vilken besparing i tid och pengar.

1. Varje intyg ska skickas ut till föräldrarna. Inte ett per sjukt barn utan ett per förälder som vabbar för det sjuka barnet. Så om vi är hemma varsin dag när Joel är sjuk får vi två.
2. I början av varje månad tar jag ett intyg per barn till dagis (om de varit sjuka vill säga) och så får de bekräfta och skriva under. I samband med detta ansöker jag även om ersättning på webben.
3. Sen måste förskolan tydligen ta en kopia på varje lapp (fick jag reda på förra veckan) och spara.
4. Varje intyg ska sen skickas tillbaka till försäkringskassan. Här får man iofs portofria kuvert men “någon” betalar ju posten för det.

Har ofta funderat på det där med att småbarnsföräldrar är stressade och man kan ju undra varför? Många bäckar små…

Våra mornar har varit allt annat än enkla och roliga senaste tiden. Förra veckan tog jag och John en lunch och funderade på vad vi skulle göra. Eftersom jag hört någon som fått bättre lämningar efter att barnen kom lagom till frukost så beslöt vi oss för att testa att lämna en timme tidigare i en vecka. Sen får alla utvärdera och se hur vi vill göra framöver.

Idag var första testdagen. Simon vaknade själv vid 7 och vi väckte gemensamt Joel. Simon ville spela på paddan och det fick han, när han hade fått kläder på sig. Dvs det blev mycket enkelt att klä på honom. Joel muttrade lite halvvaken som han var när han fick kläder på sig, men mest för att han ville göra det själv (nytt för mig).

Vi gick ner, och så ut till vagnen. Simon tittade lite på mig och undrade om han inte skulle ha ytterkläder på sig. Sa att det behövs inte. Kassen med kläder hade jag packat kvällen före så jag la ut fårskinn i vagnen, placerade barnen i den och la över en filt.

Båda var på gott humör och pratade på. Själv var jag oxå glad och inte det minsta svettig.

Väl på dagis så var vi först och barnen hoppade glatt ur vagnen och gick in. Lite nyfikna på hur det skulle vara att äta frukost på dagis. Jag hängde upp kläderna, och sen var de på väg in i lillköket och jag sa hej då. Båda gav mig både kram och puss och vinkade glatt (även Simon som i vanliga fall stortjuter och hänger sig fast).

En minut över halv 8 klev jag ut från dagis, osvettig, oarg och redo för en ny arbetsvecka!

Ska bli mycket intressant och se hur det fortsätter, och vad barnen säger i eftermiddag.

I måndags var det återigen dax för föräldramöte på förskolan. Varje möte är som en ny erfarenhet.

Chefen berättade att de jobbar med språk aktivt. Jag tycker det är jättebra men hade lite svårt att inte dra på munnen åt hennes exempel som rörde att personalen inte rättar barn som säger att de vill ha en macka till utan istället frågar vad de vill ha på smörgåsen. Diskussionen inne på avdelningen med de fantastiska pedagogerna senare på kvällen rörde ett något grövre språk vilket känns mer relevant.

Apropå smörgåsar så har de gått över från bregott till lätta och slutat med fet mjölk till förmån för lättmjölk eftersom det i dessa produkter finns tillsatt A- och D-vitaminer. Detta hade de gått igenom på en kurs nyligen. Att det finns forskning som säger att det kanske inte är så bra med tillsatta vitaminer. Får mig att undra hur bra koll man i kommunen har på rönen i området. Fast skönt ändå att de bestämmer sig för ett spår. Om ett par år kanske det är nya rön.

Intressant var oxå diskussionen kring hur långt i förväg man måste säga sina tider. Någon ställde frågan efter att ha läst artikel i dn förra veckan som sa att alla förskolor i Stockholm har skyldighet att ha öppet 06:30-18:30 om behov finns. Vår förskola har normalt öppetiden 07:00-17:00. Två veckor räcker tydligen och om vi som skrivit 8-16 behöver hämta 17 en dag räcker det med dagen före, eller samma dag om det krisar. Min planeringshjärna får inte riktigt ihop det, särskilt om många råkar behöva samtidigt för det handlar ju ändå om att kunna ta hand om våra barn.

Genus är det tydligen lite fokus på, eller hur man jobbar med det, eftersom många föräldrar i en enkät i våras svarat att man inte visste hur förskolan jobbar med det. Föräldrarna var väldigt olika insatta i området kan man sammanfatta det med. En klok förälder kommenterade enkätresultatet “det jag ser att ni gör är bra, det får mig att känna fullt förtroende för att det ni gör som jag inte ser oxå är bra”.

Jag är iaf helnöjd med vår förskola och känner mig väldigt trygg med att ha barnen där.

Idag var det min tur att lämna barnen. Vanliga kläder gick rätt lätt att få på, Joel satte på utekläder snabbt  med lite hjälp – han gillar sin overall.

Simon vägrade i vanlig ordning så jag packade ner hans saker istället och så fick han en filt runt sig i vagnen. Hade tur och de skulle vara inne på småbarnsavdelningen.

Väl inne tog Simon min hand.

– “Mamma, jag älskar dig jättemycket” säger Simon och tittar mig i ögonen.
– “Jag älskar dig oxå lilla gubben” svarar jag såklart.
– “Mamma, du vara en dag till på dagis” säger Simon bestämt och fortsätter titta mig i ögonen.

Mammahjärtat svider lite när jag förklarar att jag inte kan utan ska till jobbet. Följer med in som vanligt och ser till att han börjar rita lite. Han blir dock tokledsen när jag säger hej då och går.

Sätter på skorna, kramar Joel som sitter i sandlådan och tittar i fönstret där en glad Simon vinkar till mig och sen återgår till att rita.

Jag går hem varm i mammahjärtat och tacksam över att personalen på förskolan är så underbar!

I onsdags var jag ju med Joel en dag på förskolan och i torsdags var det dax att vara med Simon en dag.

Simon frågade säkert fem gånger om jag skulle gå till jobbet och verkade ha mycket svårt att ta in att jag faktiskt skulle vara kvar. “Mamma, du gå till jobbet?” gång på gång. Kändes skönt i mammahjärtat att för en gångs skulle få stanna kvar!

Vi lekte ute ett tag och Simon ville ha mig nära hela tiden men jag hann allt leka med några andra barn. Väl inne så var det Simons tur att berätta om sitt sommarminne. Mycket imponerad över hur en av pedagogerna byggt upp lite delar från helikopterparken som Simons minne handlar om. Plus de små dockorna som vi sydde under inskolningen förra året.

Lunchen var lugn och god. Sen var det in i vilrummet och Simon ville att jag skulle vila med honom men var mycket svårsomnad. Något som tydligen är väldigt ovanligt så jag antar att min närvaro störde. Han fick sova en timme och då fick jag en stund att ta en kopp te och sitta i lite lugn och ro och prata med andra där.

När de vaknade till liv efter vilan var det lek inne som gällde och det lektes, byggdes och målades. Sen lite mellis och så var det dax att gå hem. Otroligt vad dagen gick fort!

Idag hade jag tagit ledigt från jobbet för att vara med Joel på förskolan en dag. Det var inplanerat sen länge och att det var just en onsdag var viktigt. Onsdag är nämligen utflyktsdag.

Så vi packade varsin ryggsäck på morgonen med lite fika i.

Simon var som vanligt (numera) tokledsen när jag lämnade honom inne. Men efter 10 minuter blir han glad igen säger de.

Alla 19 barnen samlades längs ett rep med öglor att hålla i. Sen knallade vi iväg. Vädret var helt fantastiskt. Runt nollan och strålande sol från en klarblå himmel. Vackra höstfärger och glada barn.

Det klättrades på stenar, svingades med pinnar och fikades. Vi tittade på härlig utsikt, hoppade över stockar och pinnar. Så på slutet fick jag vara tiger och jaga barnen – givetvis uppskattat men oj så jobbigt.

Väl tillbaka så fick jag äta lunch och sitta vid Joels bord – bredvid honom. Lyxigt! Sen var det vila en stund. Mycket skönt. Jag låg med Joel på ena armen och en annan kille på den andra. Halvslumrade precis som killarna bredvid mig.

Efter vilan hann vi med att rita och greja med lera innan det var dax för mellis som jag oxå fick vara med på. Sen var det dax att gå hem. Jättekul att få vara med en dag! Ska verkligen ta mig tid att ha en dag varje termin – för varje barn. Nästa år blir enklare då de är på samma avdelning 🙂

Idag kom femåringen i mig fram. Dagarna då jag lämnar på förskolan (måndag och torsdag) börjar jag numera fasa för redan dagen innan. Inte bara kvällen.

Joel är ganska seg att väcka men det är mest mysigt så länge man gör det i god tid bara. Simon vaknar ofta av sig själv (gärna tidigt när jag lämnar av någon anledning).

Frukosten får man tjata i dem oftast, eller lura i. Mackpaus funkar fortfarande bra dock 🙂

Sen kommer stora fasan, påklädningen. Har hört talas om barn som vill själva. Icke.  Det börjar med blöjbyte på Simon som aldrig går bra. Oftast får man jaga honom för han vill verkligen inte. Läste en post på Onekligen, en blogg jag nyss hittat som är läsvärd, om just påklädning. För många verkar det vara en fas (läs kommentarerna) men jag trodde faser var mer eller mindre korta perioder – inte flera år.

När vanliga kläderna är på ska ytterkläderna på. Älskade sommar – var har du tagit vägen? Nu är det lager som ska på och inte vill barnen ha det 🙁 Man får se det som dagens första träningspass.

Sen kommer den biten som oftast är ganska enkel – att ta sig till förskolan.

Slutligen ska man säga hej då och senaste veckorna har inte varit någon fest. Har något vagt minne av att den här delen gick rätt bra en period. Nu är det klängande barn och gråt och kramar och en ovilja att vara på förskolan.

Nåja tillbaka till femåringen som kom på besök. Hade lyckats ta mig igenom frukosten med bara ett mindre snedsteg – jag hade sköljt Joels yogurtskål som han minsann skulle diska själv!

Försökte snällt få dem att komma så vi kunde ta på kläderna, efter att ha bett, tjatat och till slut blivit arg så fick jag spunk. Vrålade, hoppade och sprang till soffan och kröp under en filt. Hörde hur de direkt lugnade sig och ropade lite. De kom in i vardagsrummet och klappade på mig och sa förlåt. Jag sa som det var att de måste vara lite medhjälpliga för jag orkar inte hålla på som vi gör. Tror att de förstod lite iaf.

Sen gick det lite lättare med Joel men inte med Simon. Själva lämningen tog nog bara 20 minuter där sista fem var i grinden med Joel som inte ville att jag skulle gå. Kanske trodde han inte att femåringen skulle klara sig?

Nu sitter jag på jobbet och vilar, och hostar och snörvlar.