Idag stack vi till kaninparken på eftermiddagen och på hemvägen hände nästan samma sak som förra gången. Den här gången fick Joel syn på en grusbil som åkte mot Skarpa by-skolan. Han ville springa dit men jag sa att han kunde ta cykeln och cykla lite i förväg. Jag och Simon kom en minut senare bara då jag hunnit sätta Simon i cykelsitsen.

Men när vi kom dit såg vi varken lastbil eller Joel. Funderade lite och kom på att de ju håller på vid våra garage oxå och han kanske menat det. Kom dit och ingen där. Cyklade förbi hemma (vi har ju sagt att man ska gå hem och man tappar bort varandra) men ingen där. Finns två vägar förbi grusplanen där lastbilen var så jag tänkte att vi cyklar tillbaka och kollar. Vi hann dock bara till utkanten av vårt område då vi mötte Joel. Han såg lite upprörd ut och berättade att lastbilen åkt iväg och han följt efter upp till vanliga cykelvägen och då hade han ramlat. Just i det läget måste vi ha cyklat förbi och missat honom. Han hade skrapat handen och magen lite och var rätt ledsen. Jag hade med plåster som vi satte på och först ville han åka tillbaka men ångrade sig rätt snabbt. Vi åkte hem och myste istället.

Det är bra att vi rört oss mycket runt omkring vårt område så att han lärt sig hitta för jag misstänker att det kommer repriser.

Idag kom Anna, Tyra och Olle på oplanerat besök. Mycket trevligt och spontant!

Efter lunch och fika begav vi oss på Simons uppmaning/önskemål/krav till Kaninparken. Där badade våra barn men inte några andra (och vi förstår varför för det var kallt) och cyklade runt ett tag.

Joel och Simon cyklade, övriga gick dit. På hemvägen ville Olle nyttja vagnen och Tyra fick åka på Annas rygg. Vi tog en liten annan väg för att komma direkt till deras bil som stod parkerad vid snickerifirman ovanför oss.

Joel cyklade i förväg och helt plötsligt såg jag honom inte längre. Hade två möjliga vägar han kunde tagit och tänkte att vi gör enligt plan och ser om han förstått var bilen står och tagit sig dit. Den vägen är en vanlig väg med viss lastbilstrafik så vi la i en extra växel och Tyra fick åka på mina axlar och Anna tog vagnen.

Vi kom fram till bilen och ingen Joel syntes. Jag och Simon satte fart ner till oss och samtidigt som vi såg huset såg vi oxå Joel komma rullande. Han undrade var vi tagit vägen. Jag förklarade vilken väg vi tagit och han hade mycket riktigt tagit den andra, via dagis.

Jag höll mig föredömligt lugn hela tiden, men kände mig mycket lättad när han kom cyklande. Berömde honom för att han cyklat hem – vilket jag sa att man ska göra om man tappar bort varandra.